Kofi Annan, generalsekreterare för FN åren 1997-2006, promenerade till jobbet de 10 kvarteren från sitt residens på Upper East side i New York till FN:s högkvarter. Han gick så raskt att hans säkerhetsvakter hade svårt att hänga med. Redan då han anlände till sitt kontor på 38:e våningen i FN-skrapan, hade han hunnit med att gå igenom en hög av dokument om världens kriser vid morgonkaffet. Han var chef för 7000 anställda och var underställd 192 medlemsländer som var hans uppdragsgivare.
Denna information fick jag vid en briefing när jag jobbade på FN som public information assistant, eller föreläsande guide i klarspråk. Han hade ingen lätt sits. Jag började mitt jobb i februari 1998 och då var hans hår svart med några få inslag av grått. Redan när jag slutade i december 1999 var det helt och hållet silvergrått. Jag tilldelade hans snabba grånande hans otroligt svåra uppdrag. Kanske det svåraste i världen.
Det är ingen lätt sak att få närmare 200 medlemsländer med olika uppfattningar, erfarenheter, historia, tradition, kultur och temperament att enas. I generalförsamlingen sitter de alla. I säkerhetsrådet däremot är de bara 15. Säkerhetsrådet ansvarar enligt FN stadgan för fred och säkerhet i världen och är det enda organet med juridiskt bindande beslut. Men att säga juridiskt bindande är en sanning med moderation.
Av de femton sitter fem länder permanent i rådet och har dessutom ett veto till sin fördel: USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland (då Sovjetunionen) och Kina. Dessa ansågs vara ”vinnarna” i andra världskriget. Alla resolutioner måste vara ställda så att ingen av dessa lägger upp ett veto.
De övriga 10 medlemmarna byts med två års mellanrum och representerar alla världsdelar. En reform av säkerhetsrådet har diskuterats i decennier. Förslag om ett utökat råd har diskuterats, utökat antal permanenta medlemmar har också diskuterats (borde stater med stort antal invånare eller de som betalar mest till budgeten kanske ha en permanent plats) och slutligen avskaffandet av vetot. Det är dock svårt att få länder med veto att avhålla sig från att använda det i ett förslag att de skall fråntas veto. Det är komplicerat.
FN skapades 1945 i den politiska maktstruktur som rådde efter andra världskriget och är ingalunda ett perfekt system. Det är ingen världsregering utan ett förbund av suveräna stater och för att de normer som antas i FN:s beslutsfattande organ skall efterlevas förutsätts att länderna själva har viljan att förbinda sig. När vi pratar om FN måste vi alltid ta denna verklighet i beaktande. FN är så starkt som dess medlemsstaters politiska vilja sammanslaget tillåter det vara.
Kvinnor, fred och säkerhet
År 2000 antog säkerhetsrådet resolution 1325. Då, 55 år efter FNs grundande, kommer en resolution, som i någon mån är revolutionerande trots att innehållet borde ha varit en självklar del av FN:s fredsarbete från begynnelsen. Den handlar om kvinnor, fred och säkerhet. Kvinnor skall inte ses enbart som offer utan som aktiva aktörer i fredsbygget. En förutsättning för en hållbar fred är att kvinnor får en plats vid förhandlingsbordet. Ledorden blir ”protection, prevention, participation och rehabilitation”. Kvinnor skall skyddas från det våld som finns i krig, våld i hemmen och också från det systematiska våld som används specifikt mot dem som krigsföringstaktik, deras rättigheter skall stärkas, men de skall också aktivt engageras och få en plats i själva fredsförhandlingarna, i förebyggande av och i rehabiliterande efter konflikter.
Resolutionen uppmanar medlemsländer att stärka kvinnors rättigheter och att aktivt öka kvinnors deltagande i politiska processer i medlemsländer, regionalt, nationellt och internationellt. Generalsekreteraren uppmanas utnämna fler kvinnor till höga poster i FN och i fredsbevarande uppdrag och man uttrycker en vilja att inkludera ett genusperspektiv i alla fredsbevarande operationer. All personal på fredsbevarande uppdrag, både civil och militär, skall få träning med agenda 1325 i fokus. Säkerhetsrådet själv skall, när de har möjlighet, konsultera kvinnoorganisationer när de är ute på ”fact finding missions”. Generalsekreteraren uppmanas förmedla utbildningsmaterial också till medlemsländerna.
Medlemsländerna uppmanas i sin tur se till att FN-program som understöder målsättningar i resolutionen (t.ex. sådana som UNICEF, UN Women och UNDP) får resurser till sitt arbete. Slutligen uppmanas medlemsländer alltid inkludera ett genusperspektiv i fredsfördrag. FN:s generalsekreterare får dessutom i uppdrag att kontinuerligt rapportera framstegen som gjorts för att nå målsättningarna i resolutionen.
António Guterres, den nuvarande generalsekreteraren (mandatperiod 2017-2021 och omvald inför 2022-2026) konstaterar att många uppföljande resolutioner gjorts, att möten med hög profil har hållits och att deltagandet har varit aktivt och talarlistorna långa. En global acceptans att kvinnor har en viktig roll att spela i frågor kring fred och säkerhet har uppnåtts. Han konstaterar att för en utomstående kan det te sig som att det sker substantiella framsteg mot målsättningarna i agenda 1325. Men han konstaterar sedan att verkligheten är en annan.
Framstegen är allt för små och allt för långsamma och kvinnor saknar fortfarande politisk makt i många länder. I hans senaste rapport framkommer också att endast 0,2 % av bilateralt bistånd går till organisationer som jobbar för och med projekt för kvinnor. Allt för ofta saknas kvinnorna vid förhandlingsborden och fredsfördragen saknar ännu genusperspektivet. Dessutom har attackerna och våldet mot människorättsaktivister (däribland många kvinnor) ökat.
Fritt uttryckt kan man säga att medlemsländerna inte har uppbådat den politiska viljan att ”walk the walk” endast att ”talk the talk”. Retoriken är fin men konkreta resultat saknas.
Generalsekreteraren själv däremot har ställt ambitiösa målsättningar för personalens del på FN. Han har konsekvent utnämnt fler kvinnor till det högre ledarskapsnivåerna på sekretariatet och i dag är det 44 % kvinnor och 56 % män som innehar de högsta tjänsterna. I de fredsbevarande insatserna har antalet kvinnor på de ledande posterna (SRSG = Special Representative of the Secretary General) stigit från 2 % år 2006 till 25 %.
Guterres målsättning är att nå full jämställdhet både bland det högsta ledarskapet på sekretariatet och i fredsbevarande fältmissioner. Alla högre chefer för politiska specialuppdrag och alla specialsändebud har numera i uppdrag att beskriva hurdana insatser de själva gör för att öka kvinnors aktiva deltagande i fredsprocessen på ett sätt som möjliggör verkligt inflytande.
Agendan för kvinnor, fred och säkerhet är också inskriven som en av målsättningarna i varje befattningsbeskrivning för det högsta ledarskapet.
Under Guterres tid har också fallen av sexuellt ofredande och exploatering i de fredsbevarande missioner sjunkit med hälften. Det framgår tydligt att generalsekreteraren prioriterar målsättningarna i resolution 1325. Inom FN:s egen organisation är Agenda 1325 inte längre bara retorik utan konkret agerande.
Men faktum kvarstår, många medlemsstater saknar politisk vilja att öppna dörren för kvinnors aktiva deltagande. På det området kan generalsekreteraren ensam inte åstadkomma underverk. Jag är fast övertygad om att de som är de ”bättre i klassen”, de medlemsländer med kompetensen och den politisk viljan ska ta ledningen och genom dialog och utbyte, påtryckning, handledning och motivation puffa de mindre intresserade i rätt riktning.
Insatser som att stärka och försvara kvinnors rättigheter och ekonomiska förutsättningar genom bistånd med genuskrav kommer över tid att ge resultat. Att kräva att kvinnor engageras när bilaterala och multilaterala program ges finansiering och att stöda projekt som stärker civilsamhället och speciellt kvinnoorganisationer har också effekt. Det finns många exempel på hur ett väl mobiliserat civilsamhälle, såsom kvinnorörelser, har tvingat fram politisk vilja hos motsträviga regeringar. Genusglasögonen ska vara med genom hela biståndsprocessen från projektering till uppföljningen och utvärderingen.
Medlemsländer som Finland som har ett program för att nationellt uppnå målsättningarna i resolution 1325 (44 länder har ”National Action Plans”, NAPs) kan se till att hela tiden förbättra fördelningen av män och kvinnor som sänds ut på fredsbevarande uppdrag, att öka antalet kvinnor inom det polisiära och militära och se till att de som sänds ut, både militära och civila, är välorienterade i agenda 1325. I Finlands program understryks att Finland kan bidra med mycket kompetens på genusområdet både i bilaterala och multilaterala insatser. Sverige å sin sida driver en uttalat feministisk utrikespolitik.
Regionala organisationer såsom t.ex. EU och OSSE kan göra, och har åtminstone i Europa också redan gjort, mycket för att genomdriva resolutionens målsättningar. T.ex. OSSE var en av de första regionala organisationerna som införde ett genusprogram i sina fältmissioner i början av 2000 talet.
Kanske är det också i det lilla, i det individuella mötet, som delar av agendan genomdrivs. År 2001-2002 var jag sekunderad till Kosovo med Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Jag utsågs till genusansvariga (gender focal point), den första i sitt slag, på mitt kontor i Peja. Min assistent Xhylijeta, som också fungerade som min tolk, jobbade tätt samman med mig. Xhylijeta hade inte tidigare utbildning i mänskliga rättigheter eller genusfrågor men hon invigde mig i hur det Kosovariska samhället och familjelivet fungerade ur ett (icke så) jämställdhetsperspektiv. Tillsammans utbildade vi lokala kvinnoorganisationer, poliser och socialarbetare. Vi pratade med utsatta kvinnor och vi skapade en regional plattformar där kvinnor kunde mötas och lära sig av varandra. Vi gav också våra kolleger möjlighet att anonymt klaga på maktbalansen och sexismen på kontoret.
Alltsedan jag lämnade Kosovo har Xhylijeta jobbat i olika organisationer för kvinnors rättigheter. Hon är i dag Senior Adviser på en organisation för de allra mest utsatta kvinnorna i Kosovo. Genom mötet då och Xhylijetas aktivism i dag drivs agendan och kunskapen om agendan för kvinnor, fred och säkerhet framåt oavsett den politiska viljan hos regeringen.
Det klagas ofta på FN:s tandlöshet i konflikter i dag, men då vi klagar måste vi komma ihåg helheten. FN är så starkt som medlemsländernas gemensamma politiska vilja tillåter. I dag fyller FN 76 år och trots organisationens tillkortakommanden tror jag fortfarande på den. FN är ett forum där alla världens länder har möjlighet att mötas, föra en dialog och åstadkomma resolutioner som 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Sedan är det upp till medlemsländers regeringar och politiker, FNs tjänstemän och fredsbevarare och civilsamhället att se till att alla ingångar att nå resultat används. Och generalsekreterarens ledarskap kan spela en stor roll. En roll som skulle göra vem som helst gråhårig.
Nina Stubb
Svenska Kvinnoförbundets internationella utskott
