Jag ryckte in på Granatkastarkompaniet och stannade där hela min tjänstgöring, väldigt nöjd med den uppgift jag blev tilldelad, vännerna och kompaniet i helhet.
En fråga som många ofta ställer mig är “Hur var det att tjänstgöra som kvinna?” Detta är en fråga jag alltid haft lite svårt med, varför inte fråga mig i hur det var att tjänstgöra i allmänhet? Varför poängtera att som kvinna? Jag förstår ju att det flesta menar väl, de är bara nyfikna om det var tyngre, annorlunda, svårare o.s.v. för att jag var kvinna; en kvinna i en utbildning och ett system som är skapt för män och också fortfarande en av väldigt få. Vi sticker tydligt ut.
Jag tänker reflektera över några lyft från Henrikas och Heidis texter. Har försvaret blivit mera jämställt? Först ut, så här har vi gått framåt:
Min egna erfarenhet
En sak som är otroligt viktig att komma ihåg, är att fast jag själv haft ganska tur och en relativt smärtfri tjänstgöring är detta ännu idag inte en realitet för alla kvinnor som tjänstgör. Jag själv trivdes bra och kände mig inkluderad under min tjänstgöring, men jag vet att detta tyvärr inte var en realitet för alla kvinnor på brigaden eller ens på samma kompani. Jag hade otroligt tur med personalen, de var relativt vana med att ha kvinnliga beväringar och tilldelade oss ledarskapsroller, som plutonchefer och att fungera som ansvarspersoner. Personalen ska ha ett stort tack för att min tjänstgöring blev så pass bra.
De andra beväringarna då. Här igen hade jag en väldig tur, det var mycket sällan jag personligen fick höra sexistiska kommentarer gällande att jag var kvinna i militären. Om dessa kommentarer kom och våra utbildare hörde det så sades det väldigt tydligt ifrån att detta accepteras inte. Männen tog väl emot oss efter några veckor, men vi var tvungna att jobba för det under rekrytperioden; att bli accepterade som en av “dem” och inte som utomstående utomjordingar. Efter några veckor kom man mera in i gänget och kände sig mer delaktig.
Inkvarteringen år 1995 när kvinnor för första gången fick utföra frivillig militärtjänst så inkvarterades kvinnor och män i skilda byggnader och senare alltid i skilda “stugor” på kompaniet. Här har det skett en märkbar och positiv förändring. Försöket med gemensam inkvartering började 2020 och Statsrådet utfärdade den 29 december 2022 en förordning om att försöket med gemensam inkvartering i beväringstjänsten ska fortsätta till utgången av 2023. Den gemensamma inkvartering grundar sig helt på frivillighet.
Detta fick jag själv vara med om och uppleva, mitt första halvår bodde jag i en så kallad “kvinnostuga” . Jag tycker personligen det skulle ha varit bättre att från första början haft “blandstugor.” Vi kvinnor stack redan ut och var lite som utomjordingar på kompaniet och fick först också höra av våra chefer att vi inte får gå in i pojkarnas stugor och de får inte komma in i vår heller. Detta visade ju sig senare inte vara sant, men det fick ju oss att fundera hur vi lära känna våra tjänstgöringskamrater?
Officersutbildningen skedde också i uppdelade stugor, killarna bodde i “Aukki” stugor på andra sidan kompaniet mitt emot varandra. De byggde sinsemellan upp en gemenskap genom underofficersskolan som jag i vissa fall kände var ganska svår att ta del av eftersom kvinnorna bodde tillsammans på helt andra sidan av kompaniet. I vår stuga tillhörde alla inte ens underofficersskolan vilket gjorde det hela ännu mer förvirrande.
När 2022 börjar vi har just blivit befordrade till underserganter och de nya rekryterna ska precis rycka in. Vi får höra att vårt kompani och brigaden nu också är delaktiga i försöket för gemensam inkvartering. Min första reaktion var “oj va bra”, nu ska jag ju fungera som förman och alla som anländer till vårt kompani kommer att vara män. Jag hade följt med i flera månader hur förvirrande det var för min manliga förman när man inte ens bodde i samma stuga p.g.a. könsuppdelning. Den gemensamma inkvarteringen är ett praktexempel på ett steg mot ett jämställdare försvar och någonting jag verkligen hoppas att kommer att fortsätta.
Tyvärr är inte allt en dans på rosor för kvinnor som tjänstgör, detta är en realitet som måste lyftas upp och diskuteras.
Skällsorden och känslan av att vara otillräcklig
“Vet du att i krigstid är du inget annat än en fälthora!” Heidis kommentar hon fick höra på baren i slutet av 90-talet är något jag önskar jag skulle kunna säga att är långt ifrån vad kvinnor får höra idag, men tyvärr är det inte så.
Kommentarer som att “du kom bara hit för att hitta en karl åt dig” var väldigt återkommande. Här vill jag påpeka att jag tror inte en sund människa skulle gå frivilligt i militären bara för att hitta en partner åt sig själv. Kommentarer som att vi inte hör hemma där och att om det blir krig är vi inte till någon nytta förekom också. Det mest sårande var inte enligt mig inte kommentarerna, utan mera känslan av att vara otillräcklig. För kort, för långsam, för låg röst, för de ena eller de andra. Påpekanden om att man för en orsak eller annan var otillräcklig och inte hörde hemma där, fast man försökte sitt bästa och kämpade, studerade och gick mer än männen.
Utrustningen
Efter att ha tjänstgjort i 9 månader började jag få otrolig rygg och nacksmärta som orsakade att jag tappade känseln i mitt ansikte och arm på höger sida. En annan kvinna från brigaden hade gått till läkaren för samma orsak, till henne konstaterades det att hon är en av många som söker hjälp för detta. Läkaren konstaterar att detta beror helt enkelt på att utrustningen inte alls är anpassad för kvinnors kroppar och trycker på vår kropp på opassliga ställen. Vilket gör att vi får smärtor och till exempel att man tappar känseln i ansiktet. Här behöver vi ännu göra mycket, jag själv förespråkar en selektiv värnplikt men kvinnor får ej än en gång bli bortglömda gällande utrustning. Vi måste se till att utrustningen passar dem som tjänstgör.
De 100 olika erfarenheterna
Erfarenheter finns det lika många av som det finns kvinnor som tjänstgjort. Allas är inte bra och allas är inte dåliga. Helhetsmässigt skulle jag påstå att försvaret blir mer jämställt hela tiden. Men vi har tyvärr ännu en lång väg att gå och vi som tjänstgjort måste fortsätta jobba för att försvaret ska bli mer jämställt.
En sak jag specifikt kommer ihåg från min tjänstgöring är Barettmarschen, vi vaknade andra morgonen och jag fick höra att alla kvinnor från mitt kompani hade avslutat marschen förutom jag. Bakom mig hörde jag några av männen viska "Ha, jag sa ju att ingen kvinna skulle komma i mål". Ilskan och den jävlar anamma vilja som kom fram i mig av denna sexistiska kommentar var på en helt annan nivå. Jag drog på mig min utrustning och sa till min grupp nu går vi och jag ska fan gå i mål! Och jag kan stolt berätta att i mål gick jag, minen på många av männens ansikten när de fick höra det var den största bekräftelsen.
Vi får och bör ta plats i försvarsdiskussionen. Vi bör vara stolta över att vi tjänstgjort för vårt land.
Emilie Jäntti
Undersergeant
Studerande i Folkrätt
