För några år sedan kom min svarta vän från New York till Åbo för att studera på ett tvåårigt engelskt magisterprogram. Under 20 år hade hon besökt Finland med regelbundenhet, ibland upp till två gånger i året. Hon uppskattade lugnet, naturen och de något reserverade människorna. Hon är själv ödmjuk, vänlig, intresserad av människors innersta och var hon än är sprider hon värme runt sig. Hon har många vänner här i Finland sedan länge.
Hon gladde sig åt studierna vid Åbo Akademi, äntligen skulle hon få bo och leva i detta land som hon så länge älskat. Hennes lilla förhoppning var att hon kanske kunde stanna efter studierna. Numera är hon tillbaka i New York, trots att hon tycker staden är alltför trång och hektisk för hennes smak.
I dag väcker tyvärr minnena från studierna i Åbo en viss ångest. Lusten att stanna i Finland finns inte längre. Hon upplevde hur människor i konversation med baristor på café tystnade när hon kom in, hur grannar i studentbyn vände bort sina huvud då hon försökte hälsa på dem, hur busschaufförer var elaka, rent av hatiska, hur människor steg av cykeln och skällde ut henne då hon gick på ”fel sida” av vägen, hur människor som satt bredvid henne på tåget flyttade sig, eller tog med sig alla sina saker då de skulle in på toaletten. Att åka tåg blev så ångestladdat för henne så att hon ibland köpte två biljetter bredvid varandra för att slippa sådana, för henne, traumatiska erfarenheter.
När hon fick sin magistersexamen (sin andra) visade det sig hur som helst också vara mycket svårt att få stanna om hon inte genast hittade jobb. Under två år upplevde hon den strukturella rasismen i vårt samhälle, något som hon inte hade upplevt på sina tidigare korta besök i Finland då hon främst tillbringat tid med vänner och i vänners hem och nätverk.
Det är det här vi har att kämpa mot när vi vill bekämpa rasism. Det är inte enskilda handlingar av individer som utövar högljudd eller våldsam rasism utan en hel struktur som kan te sig osynlig för den som inte själv möter den på daglig basis. En struktur av förutfattade meningar och rädslor och av idéer om egenskaper som tillskrivs vissa grupper och icke-vita personer.
Rasismen har mekanismer som inte går att rå på genom att stadga lagar om icke-diskriminering och jämlik behandling, trots att dessa naturligtvis är ett viktigt verktyg. Det är ett maktsystem som endast kan bekämpas genom att vi, de priviligierade som inte avviker från den vita normen, ser vår egen del i systemet. Att inte vara en rasist som utför rasistiska handlingar räcker inte - vi behöver aktivt agera antirasistiskt.
Detta kräver att vi kan identifiera rasismen. Vita människor har, bara genom att vara födda vita, ett privilegium och därmed en maktposition som icke-vita (rasifierade) personer inte har. Det kan vara svårt att medge och vita människor blir ibland förnärmade och sårade när privilegier nämns. Men det är ett faktum och det viktiga är att det finns en kontinuerlig självreflektion kring det egna privilegiet, de egna fördomarna och förutfattade meningar. På så vis kan våra dagliga val och agerande bli mer anti-rasistiska.
Vi kan också reflektera över vilka narrativ som delas och vilka vi själva söker i vårt samhälle, i politiken, i media, vid utbildningsinstanser och på arbetsplatser. Det är viktigt att lyssna till dem som blir utsatta, att inte vifta bort upplevelser med ett ”det var nog inte illa menat” eller ”men vi har nolltolerans mot rasism här i vår organisation”. Ord räcker inte, aktivt agerande som visar på antirasism är det som räknas. Vi måste ge plattformar till personer som inte har plattformar, vi ska hålla koll på representationen och ge en röst till dem som sällan hörs och se till att narrativen breddas.
Vi måste aktivt undersöka hur rasifierade personer i våra skolor, på våra arbetsplatser och i våra organisationer mår och upplever sin situation. På det här området har Finland mycket att utveckla. Om vi som inte känner av rasismen tror att Finland därför inte har rasism då blir vi en del av problemet.
Om vi har icke-vita personer som kontinuerligt utsätts för sådant som min vän utsattes för, så kallade mikroagressioner, kan det leda till ångest och psykiskt illamående. Att alltid försöka passa in och göra rätt för att slippa bli utsatt framkallar stress, även kallad minoritetsstress. I värsta fall kan långvarig minoritetsstress leda till att personer internaliserar rasismen och tror sig vara mindre värda och ”alltid fel” i en mycket vit omgivning.
För att ytterligare exemplifiera vill jag berätta om besöket min väns vuxna dotter och hennes tvååriga dotter gjorde till en lekpark i Vasa. Lekparken var tom så när som på en icke-vit man och hans lilla dotter. När min väns dotter och dotterdotter kom till parken ursäktade sig mannen snabbt på bruten finska och sa att han och hans dotter nog skulle gå alldeles just. Min väns dotter lugnade mannen och sa att han naturligtvis skulle stanna så barnen kunde leka med varandra.
Det samtal som sedan fördes får mitt hjärta att brista. Mannen berättade att han var asylsökande och hade varit i Vasa redan under lång tid. Ofta när han och dottern varit på offentliga platser och i lekparker har de fått avvisande blickar och rasistiska kommentarer. Mannen försökte därför nu så gott det gick bara ta dottern till lekparker som var tomma och där de kunde vara ensamma. Han ville naturligtvis skydda dottern från utfrysningen och kommentarerna men framförallt från känslan hon skulle utveckla att hon var fel, mindre värd och inte hörde hemma.
Efter förra sommarens debatter och regeringskris då rasismen i det finska samhället och främst bland politiker exponerades sammanställde regeringen ett ”Meddelande mot rasism”. Meddelandets definition av rasism är bristfällig och ger ingen definition för strukturell rasism. Programmet reder ut vad som diskuterats och vilka program, organisationer och nätverk Finland redan är del av. Klar konkreti för att åtgärda den strukturella rasismen saknas. Inte heller nämns några åtgärder för bekämpande av hatretorik eller hatbrott.
Bland åtgärderna för att förbättra samhällsrelationerna är många fokuserade på de aktörer som redan har kunskapen. Samtidigt nämns polisen ur den synvinkeln att de ska få fortsatt stöd i att bekämpa ungdomsbrottslighet. Tjänstemän, domare och liknande maktutövare ska få bättre skydd mot trakasserier. Hedersvåld ska bekämpas.
I programmet skrivs också att linjen i Finland är att integration ska ske genom arbetslivet. Kvinnor med invandrarbakgrund ska få stöd att hitta in i arbetslivet, fler barn med invandrarbakgrund ska få möjlighet till småbarnspedagogik och att ungdomar ska få stöd att hitta in i ungdomsverksamhet och idrott.
Allt detta är i sig bra, men i sammanhanget kan meddelandet i stället för att verka inkluderande förstärka fördomar och förutfattade meningar om dem som redan är exkluderade och kontinuerligt utsätts för rasism. När det som borde göras systematiskt och långsiktigt snarare är att åtgärda systemet av strukturell rasism.
Åtgärderna borde riktas mot arbetsgivare som drar sig för att anställa personer med annan etnicitet, med ett utländskt namn eller personer som inte pratar de inhemska språken perfekt. Ungdomsgårdar och ungdomshandledare som, medvetet eller omedvetet, exkluderar rasifierade ungdomar på grund av osäkerhet om hur man ska bemöta dem. Lärare som undviker kommunikation med föräldrar till rasifierade barn och ungdomar då det känns ovant och obekvämt.
Att Finland allt som oftast är bland de sämsta i klassen i Europa när det kommer till att bekämpa rasism har vi sett i otaliga utredningar och rapporter både från interna källor och från externa internationella utredningar. Trots detta lyfter regeringens meddelande inte frågor kring långsiktiga strategier för att bekämpa hatretorik och hatbrott eller det faktum att just politiker har ett speciellt ansvar att tillgodose förebilder i det hårdnande klimatet och att skapa tryggare rum för dialog. Och att regeringen likväl som myndigheter, politiker, kommuner, utbildare och organisationer behöver få större kunskap om de mekanismer som utgör rasism och hur man agerar anti-rasistiskt. I stället har regeringens egna ministrar gång på gång genom sina uttalanden spridit fördomar och visat sina förutfattade meningar och därigenom förstärkt känslan av att det är OK att säga vad som helst utan att ta ansvar för konsekvenserna av det man säger.
Denna vecka, veckan mot rasism, ska en arbetsgrupp under regeringen utarbeta ett långsiktigt program mot rasism utgående från meddelandet. Jag hoppas att de då kommer att ha sakkunniga som kan hjälpa dem förstå vad rasism egentligen är och de mekanismer och fenomen som gör rasismen strukturell. Jag hoppas de får kunskap om vikten av en aktiv antirasism!
I väntan på programmet kan vi alla agera antirasistiskt genom att
- Reflektera över egna fördomar och förutfattade meningar
- Reflektera över egna privilegier – kanske känns det obekvämt men det är nödvändigt. (Som kvinna kan man ofta relatera till att komma in i mansdominerade sammanhang och känna sig avvikande eller osynlig beroende på vilket sammanhang)
- Lyssna till dem som har erfarenheter och som kanske dagligen utsätts för rasism – vifta aldrig bort sådana erfarenheter som obetydliga.
- Se till att ge plattformar till dem som sällan får utrymme och makt. Fundera på att ibland erbjuda ditt utrymme till någon som behöver det mer. Reflektera över representationen i din egen organisation, styrelse, i ditt kollegium.
- Var inte tyst när du ser rasism. Om du inte kan eller vågar gå emellan eller säga till just där och då visa - åtminstone stöd efteråt så att den som utsatts vet att det inte är hen som ”är fel”.
- Be din arbetsgivare om en utbildning i antirasism för kollegiet. Att identifiera strukturell rasism och veta hur man aktivt agerar anti-rasistiskt är en viktig del av att bekämpa rasismen i samhället.
- Om din arbetsgivare har mer än 30 anställda finns också en skyldighet under diskrimineringslagen från juli 2023 att inom två år utreda hur jämlik arbetsplatsen är och de flesta ställen har krav på jämställdhetsplaner. Detta är en möjlighet att på allvar ta itu med rasism, sexism och normkritik.
- Lär dig mer. Läs rapporter, läs böcker, se på filmer och dokumentärer som kan ge insyn i rasism och antirasism.
Jag önskar dig en aktiv anti-rasistisk vecka!
Nina Stubb
Svenska Kvinnoförbundets internationella utskott
Företagare och konsult inom socialt hållbart ledarskap och DEI (diversity equity & inclusion)
