Kvinnorna i Jakobstad var tidigt ute i arbetslivet, främst tack vare Strengbergs tobaksfabrik, som var en kvinnodominerad industri och som var i stort behov av arbetskraft i början på 1900-talet. Då var arbetsplatserna vanligen uppdelade i manliga och kvinnliga, eftersom alla typer av arbete inte ansågs passande för kvinnor. Lämpliga jobb för kvinnor under 1800-talet var t.ex. läraryrket och sjukskötaryrket.
Denna könssegregering på arbetsmarknaden ser vi ännu idag. Vi har en kvinnodominerad social- och hälsovårdsbransch och en mansdominerad industri- och teknologibransch. En femtedel av arbetstagarna i Finland jobbar på arbetsplatser där det finns bara män eller kvinnor. Det behövs med andra ord mer politisk vilja och konkreta åtgärder för att minska könssegregeringen. Hur ser det till exempel ut på din arbetsplats?
Kvinnor och män har fortfarande inte jämställda möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och i näringslivet, eller att utvecklas i arbetslivet. För att få en mer jämställd arbetsmarknad måste vi utmana könsrollstänkandet i arbetslivet och föräldraskapet. Könsrollstänkandet i arbetslivet förstärker skillnaderna mellan män och kvinnor, och man ser inte skillnaderna på individnivå, dvs. vi lär oss se att vissa jobb som manliga och vissa som kvinnliga. Det borde vi komma ifrån och i stället uppmana alla att söka sig till den bransch man bäst tycker om eller passar för.
Kvinnors deltagande i arbetslivet är av största vikt för ett ekonomiskt oberoende, samtidigt som det ökar den ekonomiska tillväxten i landet. Tyvärr finns det inom de kvinnodominerade branscherna alltför mycket snuttjob och deltidsjobb, vilka inte ger fullt ekonomiskt oberoende. För att förbättra kvinnornas ekonomiska situation borde här ske en förändring. Kommunerna borde t.ex. föregå med gott exempel och inte inrätta tjänster på 75 procent utan sträva till 100 procentiga tjänster. För att kunna kombinera familj, fritid och arbete krävs det ändå större flexibilitet i arbetslivet, en flexibilitet som också ska finnas på mansdominerade arbetsplatser och som skall fungera båda vägarna.
Kvinnornas ställning i arbetslivet är också beroende av hur familjelivet ser ut. Längre ledigheter, som föräldraledigheter och vårdledigheter, försvårar kvinnornas möjligheter till fast anställning och påverkar löneutvecklingen och positionen på arbetsmarknaden. Därför är en reform av systemet med familjeledigheter ett viktigt steg i det jämställdhetsarbete, som strävar till ett jämställt föräldraskap samt till att förstärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
En föräldraledighet enligt modellen 6+6+6, där vardera föräldern får sex månader och den tredje sexmånadersperioden är fritt delbar mellan föräldrarna enligt eget önskemål, skulle vara ett steg i rätt riktning. I modellen kan familjen fritt välja i vilken ordning man tar ut ledigheten, t.ex. så att ena föräldern först tar ut 12 månader och den andra sen tar ut sina 6 månader. Huvudsaken är att man delar på ansvaret. Det har visat sig att det behövs speciella lösningar som uppmuntrar männen att dela vårdansvaret och att använda föräldraledigheten. Därför skulle en egen längre period för pappan vara önskvärd.
Samtidigt ska kostnaderna för föräldraskapet delas jämt. Nu är det ekonomiska trycker hårdare på kvinnornas arbetsplatser, vilket också gör att det inte alltid är lika attraktivt att anställa en kvinna. Vi har i färskt minne diskussionen i media om en viss riksdagsledamot som ondgjorde sig över att unga kvinnor går på mammaledigt. Vi måste lära oss att se positivt på mödra- och föräldraledigheterna. Landet behöver nya invånare och barnen har rätt till båda föräldrarna.
Vi vinner alla på jämställda arbetsplatser och ett jämställt föräldraskap.
Carola Sundqvist
Ordförande, Svenska Kvinnoförbundet
