Arbetet mot våld mot kvinnor i Finland är fortfarande bristfälligt. Hela ämnet är tabubelagt, även om det inte är frågan om ett marginellt fenomen. Enligt Amnesty Internationals finländska sektion drabbas tiotusentals kvinnor av våld i parrelationer, av förföljelse efter skilsmässa, av sexuellt våld och sexuella trakasserier, samt av hedersrelaterat våld.
Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen, godkändes i maj 2001. Finland undertecknade konventionen samma dag, men har ännu inte ratificerat den. För att avtalet ska träda i kraft måste det ratificeras av minst tio länder, vilket hittills bara Turkiet har gjort.
Utrikesministeriet har i oktober 2011 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utreda och bereda åtgärderna för en ratificering av konventionen. Målet är att arbetsgruppen ska utarbeta en regeringsproposition som ska ges till riksdagen före utgången av detta år.
Enligt Europarådets rekommendation borde Finland ha minst 500 skyddshemsplatser, men i Finlands ca 20 skyddshem finns bara drygt 120 platser. Regeringen har i sitt regeringsprogram uppställt som mål att öka antalet skyddshemsplatser och även främja den regionala jämlikheten, d.v.s. att jobba för att skyddshemsplatser finns att tillgå oberoende av var man bor. Dessvärre har utvecklingen inte gått i rätt riktning. Esbo skyddshem stängde vid årsskiftet och i Björneborg finns planer på att göra detsamma.
För att garantera att de drabbade får stöd och skydd bör skyddshemsverksamheten göras lagstadgad. Det är viktigt att det i lagstiftningen skrivs in att den regionala jämlikheten ska beaktas och att tröskeln att få hjälp och stöd ska vara låg (även för t.ex. barnlösa). Därtill bör finansieringen av skyddshemmen tryggas.
Det är bra att man på sina håll gått in för fler förebyggande åtgärder, tidigt stöd och lågtröskeltjänster för personer som upplevt närståendevåld eller hot om våld, men dessa kan inte ersätta regelrätt skyddshemsverksamhet.
I Esbo har man tagit i bruk en ny tjänst, ”Omatila”, som ska stöda personer som utsätts för närståendevåld eller hot om det. Till tjänsten hör bl.a. ett telefonnummer som man kan ringa till dygnet runt. Tanken är att de drabbade ska kunna få hjälp och stöd från en och samma ”lucka”. Man satsar på skräddarsydda lösningar som i praktiken kan innebära allt från krisdiskussioner och säkerhetsplaner, till rådgivning i juridiska frågor och frågor som rör social trygghet samt hjälp att tillsammans sköta ärenden hos olika myndigheter.
Kontroversiellt i Esbomodellen är satsningen på skyddslägenheter (”skyddat boende”) där offren och deras barn till skillnad från skyddshemmen inte har sakkunnig personal på plats dygnet runt. Vid behov kan staden köpa tjänster från huvudstadsregionens övriga skyddshem, men det är inte sagt att de alltid har kapacitet att ta emot esbobor i behov av skydd. Därmed är frågan om skyddslägenheterna kan ersätta skyddshemmet i den utsträckning man planerat – många experter ställer sig tveksamma. Det behövs ett mångsidigt utbud av stöd och tjänster för dem som utsättas för närståendevåld eller hot om våld. Trenden att ifrågasätta behovet av skyddshem är oroväckande och bör stoppas.
Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs yrkar på att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för
-
att Finland omgående ska ratificera Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen
-
att skyddshemsverksamheten görs lagstadgad
-
att skyddshemsverksamheten och andra tjänster avsedda att stöda och hjälpa personer som utsetts för närståendevåld tilldelas tillräckliga resurser
-
att de tjänster som erbjuds personer som utsätts för närståendevåld eller hot om det är lättillgängliga och nåbara dygnet runt. Det behövs skräddarsydda lösningar och ett mångsidigt utbud av stöd och tjänster, varav skyddshemsverksamheten är en oersättlig del.
Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs r.f.
Peggy Heikkinen Matilda Hemnell
ordförande sekreterare
Förbundsstyrelsens svar:
Som motionsskribenterna nämner, är arbetet med att förebygga och ingripa i våld inom familjen och i nära relationer fortfarande bristfälligt i vårt land. Enligt de nationella undersökningar som gjorts (bl.a. Heiskanen & Piispa 1998, Piispa m.fl. 2006) har man fått uppgifter/statistik om att ungefär var femte kvinna i sitt nuvarande parförhållande har upplevt våld eller hot om våld. I Finland misshandlas en kvinna var sjätte minut och årligen dör i medeltal över 20 kvinnor som följd av våld i nära relationer. Ungefär 17 procent (190 000) av de finländska barnen uppskattas ha sett och hört våld som utövats mellan vuxna i hemmet. Våld i en barnfamilj utgör alltid en risk för barnets uppväxt- och utvecklingsförhållanden, oberoende av om barnet är direkt utsatt eller inte.
I jämförelse med övriga nordiska och europeiska länder har vi i Finland inte lyckats få ner den höga statistiken förknippad med våld inom familjen och i nära relationer. Kommittén om avskaffande av diskriminering av kvinnor (CEDAW-kommittén) har anmärkt på Finland för saken. Efter internationell påtryckning har ett femårigt tväradministrativt åtgärdsprogram för att minska våld mot kvinnor undertecknats i Finland år 2010.
Det är inte ändå bara antalet skyddshemsplatser som borde öka, utan kommunerna borde börja ta mera ansvar genom att erbjuda ändamålsenlig stöd och tillräckligt långvarig hjälp åt våldets tre parter (dvs. den som blivit utsatt för våld, den som använt våld, samt barn och unga som upplevt våld). Även barn och unga bör erbjudas hjälp, både i form av individuellt stöd (t.ex. Trappan-modellen), gruppverksamhet och vid behov även fortsatt terapi, eftersom de är i en särskilt utsatt position.
De flesta skyddshemmen upprätthålls av tredje sektorns aktörer (t.ex. Förbundet för mödra- och skyddshem r.f.) som får finansiellt stöd av RAY. RAY kommer knappast i längden att vilja finansiera sådan verksamhet som kommunerna borde stå för/bekosta. Att göra skyddshemsverksamheten lagstadgad innebär att man först borde avgöra ansvarsfrågan, dvs. vem som ska ansvara för upprätthållandet av skyddshemstjänster. Om kommunerna blir de som huvudsakligen ansvarar för verksamheten kommer det att innebära att RAY:s del av finansieringen med all säkerhet faller bort, då de inte understöder kommunal verksamhet. Detta betyder i sin tur att kommunerna med största sannolikhet tvingas effektivera och vidareutveckla skyddshemsverksamheten överlag.
Alla kommuner kan/bör inte ta efter Esbos modell och deras Omatila-verksamhet, eftersom man i Esbo jobbat rätt länge med våldsförebyggande verksamhet, vilket tyvärr inte är läget i de flesta/många kommuner. Omatila-verksamheten har sina för- och nackdelar, precis som övrig skyddshemsverksamhet, och tiden kommer att visa hur den utformas/utvecklas.
Våldsproblematiken är mycket mångfacetterad och man bör därför komma ihåg att behovet av stöd och hjälp är individuellt. Personal inom t.ex. barnskyddet som bemöter personer som lever i nära relationer där det förekommer våld bör kunna bemöta dem på ett sådant sätt att de själv inte använder sig av makt och kontroll gentemot den redan utsatta.
Det viktigaste steget för att kunna förebygga våld är ökad kunskap om våldet som fenomen och att kunna identifiera det.
Årsmötet beslöt att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för:
-
att Finland omgående ska ratificera Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen
-
att skyddshemsverksamheten görs lagstadgad och att det fattas beslut om hur skyddshemstjänsterna ska finansieras
-
att övriga tjänster avsedda för att stöda och hjälpa våldets tre parter tilldelas tillräckliga resurser av staten. Även barn och unga bör erbjudas stöd (t.ex. enligt Trappan-modellen) då de upplevt våld inom familjen
-
att i samarbete med de övriga partiernas kvinnoorganisationer i nästa budgetförhandling lyfta upp finansieringsfrågan och arbeta för att åtgärdsprogrammet för att minska våld mot kvinnor ska verkställas
-
att personal som jobbar inom bland annat social- och hälsovård, småbarnsfostran och skolor ska få fortbildning/utbildning och stöd i att identifiera våld inom familjen och i nära relationer och veta hur man bör gå till väga då våld uppdagats.
