Adoptiv- och fosterbarn borde ha rätt till en balanserad barndom och tillgång till sina föräldrars tid, i lika grad som barn som bor med sina biologiska föräldrar. Att ge sitt barn upp till adoption eller en fosterfamilj är ofta en sista lösning i en svår situation, därför behöver dessa barn minst lika mycket närhet och uppmärksamhet som barn som bor med sina biologiska föräldrar. Barnets tidiga växelverkan har blivit störd och deras anknytning till en vuxen person saknas, ytterligare kan barnet ha andra traumatiska erfarenheter. För att reparera trauma från tidiga barndomen behövs det en långvarig närvaro av en vuxen person i den nya familjen.
Det finns barn som behöver hem och familjer som saknar barn, men den nuvarande lagstiftningen gör det ekonomiskt svårt för fosterfamiljer i och med att fosterföräldrar inte har rätt till
föräldraledighet eller den tillhörande penningen. Enligt rekommendationen ska små barn i första hand placeras i familjer och inte på anstalter. Fosterfamiljer beviljas också en begränsad version av hemvårdsstödet.
Adoptionslagens utgångspunkt är att sätta barnets behov först. Det betyder att även lagstiftningen kring familjeledigheterna borde ställa adoptivbarnens behov främst. Barn borde ges samma utgångsläge oberoende av bakgrund, detta stadgas i bland annat FN:s barnkonvention. För tillfället behandlar den finska lagen inte adoptivbarn och fosterbarn jämlikt med barn som bor hos sina biologiska föräldrar.
Vi yrkar på att Svenska Kvinnoförbundet skall arbeta för att familjer med adoptiv- och fosterbarn bör få samma rättigheter som familjer med biologiska barn:
- att föräldraledigheten förlängs från 200 till 263 dagar för att motsvara den tid biologiska barn har till sina föräldrar, även löneersättningen bör harmoniseras.
- att övre gränsen till föräldraledighet och vårdledighet för fosterfamiljer och adoptivfamiljer höjs till att beröra barn upp till 10 års ålder (för tillfället går gränsen vid 7års ålder).
- att också adoptiv- och fosterföräldrar som är vårdlediga erhåller pension för den tiden.
- att praxis för dagpenning och möjligheten till deltidsarbete under föräldraledigheten är samma för alla föräldrar (adoptiv, foster eller biologiska).
Ann-Louise Laaksonen, Helsingfors 27.1.2012
Medlem av Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs
Liisa Johansson, Åboland 27.1.2012
Medlem av Svenska Kvinnoförbundet i Åbo
Susanne Kollin, Helsingfors 27.1.2012
Medlem av Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs
Janiina Mieronkoski, Karis 27.1.2012
Medlem av Svenska Kvinnoförbundet i Karis
Veronica Granlund, Åboland 27.1.2012
Medlem av Svenska Kvinnoförbundet i Pargas
Årsmötets svar
Den nya adoptionslagen (22/2012) utfärdades i januari 2012. Enligt motionen saknar man i detta nu ännu preciseringar inom familjerätt för att harmoniera vår nationella lagstiftning med exempelvis den rikssvenska vad beträffar adoptiv- och fosterföräldrars lika rätt jämfört med de biologiska föräldrarnas.
I Finland vaknade intresset för internationell adoption i början av 1970-talet på basis av de övriga nordiska ländernas erfarenheter och exempel. År 1974 grundade familjer som adopterat från utlandet föreningen Nödställda Barn rf (senare Interpedia) som stöd för nya adoptivfamiljer. Till Finland kom på 1970-talet cirka 60 adoptivbarn, de flesta från Korea, Thailand och Vietnam. Under 1980- och 1990-talet ökade antalet internationella adoptioner i jämn takt. För närvarande adopteras
årligen cirka 200 barn från utlandet. I slutet av 2009 fanns det cirka 3 600 utlandsadopterade i Finland, medan motsvarande siffra i till exempel Sverige är cirka 50 000. Enligt Statistikcentralen adopterades år 2008 bara 195 barn födda utomlands till Finland och av adoptionerna genomfördes merparten, eller 81% av två föräldar.
I början av 1990-talet blev nordiska adoptionsorganisationer kallade till Haagkonventionens expertråd för internationella adoptioner. Samtidigt grundades också samarbetsorganisationen för europeiska adoptionsorganisationer, EurAdopt, till vilken de flesta nordiska organisationer anslöt sig. På grund av en lång gemensam historia och en samstämmig syn på utvecklingen av
adoptionsverksamheten beslöt de nordiska adoptionsorganisationerna att organisera sig i en formell
sammanslutning varvid Nordic Adoption Council grundades i Köpenhamn år 1995. (Källa; Interpedia).
Den adoptionslag som trädde i kraft 1980 reviderades redan 1985. I lagen, intogs då bestämmelser om internationell adoption och krav på adoptionstjänst och adoptionstillstånd. En ny revidering av adoptionslagstiftningen i Finland inleddes 2009. Den 20.1.2012 utfärdades den nya Adoptionslagen, i Finland, som kommer att träda i kraft 1.7.2012. Undertecknarna är president Tarja Halonen och justitieminister A-M Henriksson.
Enligt den nya lagens 2 § är det barnets bästa som går i främsta rummet: ”Vid alla beslut och andra åtgärder som gäller adoption av ett minderårigt barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. När barnets bästa bedöms ska särskild uppmärksamhet fästas vid hur barnet bäst kan garanteras en
varaktig familj samt en harmonisk utveckling och välfärd, om barnet inte kan växa upp i sin egen familj”. Eftersom man i Sverige har ett mycket större antal adoptioner per år har även lagstiftningen hunnit längre. Man jämställer biologiska föräldrar både med adoptiv- och fosterföräldrar, exempelvis vad gäller familjeförmåner, enligt nedan:
Vem har rätt till föräldrapenning?
Sverige: Barnets föräldrar har rätt till föräldrapenning. Med föräldrar menas förutom biologiska föräldrar och adoptivföräldrar den som med socialnämndens medgivande tar emot ett barn i syfte att adoptera det, den som sammanbor med föräldern om de har eller har haft gemensamma barn eller
om de är eller har varit gifta med varandra eller en rättslig vårdnadshavare som, utan att vara barnets förälder, har vårdnaden om barnet. Den som är ensam vårdnadshavare har rätt till samtliga 480 dagar med föräldrapenning. Detsamma gäller om föräldrarna har gemensam vårdnad och den
ena föräldern inte är inskriven hos försäkringskassan eller inte har varit inskriven i 180 dagar. Om den ena av föräldrarna, på grund av sjukdom eller handikapp, varaktigt saknar förmåga att
vårda barnet kan den andra föräldern ta ut samtliga.
Adoptivföräldrar har rätt till föräldrapenning under lika lång tid som vid eget barns födelse, det vill säga sammanlagt 480 dagar. Föräldrapenning kan tas ut inom 8 år från den dag då de får barnet i sin vård. Föräldrapenning betalas inte ut för barn som fyllt 10 år. Adoptivföräldrar kan få föräldrapenning för att delta i föräldrautbildning när de fått barnet i sin vård. (Källa: Gravid.se)
I Finland är adoptivfamiljens familjeförmåner aningen annorlunda, (Källa FPA) Moderskapsunderstöd för adoptivbarn under 18 år Du kan få moderskapsunderstöd för ett adoptivbarn som är under 18 år. Understödet kan ges i form av en moderskapsförpackning eller ett penningbelopp. Då förutsätts att du är bosatt i Finland och att den instans som gett adoptionsrådgivningen eller den internationella adoptionstjänsten har utsett barnet för placering hos dig. Barnet kan vara adopterat i Finland eller från ett annat land. Vid
internationell adoption ska du ha tillstånd av nämnden för adoptionsärenden.
Föräldrapenning för adoptivbarn under 7 år
När adoptivbarnet är under 7 år får man föräldraledigt och föräldrapenning eller partiell föräldrapenning för den tid man är ledig. Under föräldraledigheten får man inte förvärvsarbeta eller
studera på heltid. För att man ska få föräldrapenning förutsätts dessutom att man deltar i vården av barnet och att man varit bosatt i Finland minst 180 dagar närmast före adoptionen. Om man adopterar Sin makes eller sambos biologiska barn kan man få föräldrapenning om barnet är under ett år gammalt och man blir föräldraledig för att sköta barnet. Föräldrapenningen betalas från och med den dag man får barnet i din vårdnad. Adoptivföräldrar får föräldrapenning i minst 200
vardagar eller tills det har gått 234 vardagar från första vardagen efter barnets födelse. Föräldrapenning betalas i regel inte samtidigt till mamman och pappan för samma tid. Som adoptivfar är man berättigad till faderskaps- och föräldraledigt samt till pappamånad på samma villkor som andra pappor. När ledigheten tas ut har adoptivpappan också rätt till faderskapspenning från FPA.
Stöd för hemvård och privat vård av barn
Efter föräldrapenningen har även adoptivföräldrar rätt till vårdledighet med stöd för hemvård av barn eller stöd för privat vård av barn. För adoptivföräldrar är hemvårdsstödet mera flexibelt än för andra föräldrar. Adoptivföräldrar kan nämligen också få hemvårdsstöd för barn som fyllt 3 år. Då kan stödet utbetalas tills det gått två år från föräldrapenningperiodens början. Stödet upphör senast då barnet börjar skolan.
Sammanfattning
Den nya (reviderade) adoptionslagens, 22/2012, utgångspunkt är att ställa barnets bästa i främsta rummet. I detta nu blir fosterföräldrar i en icke jämställd situation med de biologiska föräldrarna vad gäller sociala förmåner. Detta betyder att även lagstiftningen kring ett utvidgat föräldrabegrepp (vad som avses med förälder) och vem som då är berättigad till de föräldrarelaterade förmånerna, samt för hur länge, borde ses över och harmonieras med den lagstiftning som exempelvis gäller i Sverige.
Årsmötet föreslår att Svenska Kvinnoförbundet och Svenska Folkpartiet verkar för
- att fosterfamiljer och familjer med adoptivbarn får samma rättigheter som familjer med biologiska barn,
- att föräldraledigheten förlängs från 200 till263 dagar för att motsvara den tid föräldrar till biologiska barn har rätt att stanna hemma. Även löneersättningen bör harmonieras,
- att övre gränsen till föräldraledighet och vårdledighet för adoptiv- och fosterfamiljer höjs till att beröra barn upp till 10 års ålder (för tillfället går gränsen vid 7års ålder).
- att också adoptiv- och fosterföräldrar som är vårdlediga intjänar pension för den tiden.
- att praxis för dagpenning och möjligheten till deltidsarbete under föräldraledigheten är samma för alla föräldrar (adoptiv, foster eller biologiska) enligt det utvidgade föräldrabegreppet.
