En diskussion kring sambeskattning startade i och med statsminister Vanhanens förslag om att göra det valbart för familjer med barn under tre år att välja denna typ av beskattning för att höja familjens gemensamma inkomster. Åsikterna går isär och olika argument framförs kring frågan. Det är bra, omsorgen om våra barn kan aldrig debatteras för mycket. I ekonomiskt kärva tider tenderar nämligen välfärdssamhällets tjänster få ge vika till förmån för lösningar som inte nödvändigtvis är bättre men nog ger sken av att vara det.
Det är lätt att ta till gamla knep för att eliminera nyuppkomna krav i samhället. Diskussionen om en förlängning av hela föräldraledighetstiden är istället den som borde tas. De tio månader som föräldrarna nu har rätt att vara hemma är en för kort tid och gör att många väljer det ekonomiskt ofördelaktiga alternativet med att stanna hemma och lyfta vårdbidrag för barn under tre år. Kvinnoförbundet och även jämställdhetsministern förespråkar en modell 6+6+6, som skulle innebära en inkomstbaserad föräldraledighet på totalt 18 månader, med sex månader vikt för vardera föräldern och sex valbara månader. Detta är en framkomlig väg att välja istället för att gå tillbaka till föråldrade modeller som på intet sätt medför bättre villkor och ökad jämställdhet för föräldrarna i gemen och för låg- och medelinkomsttagargrupperna som de flesta av oss ändå tillhör. Utöver detta bör man se till ensamförsörjarfamiljerna som utgör en stor grupp i dagens samhälle, vilka skulle ha föga nytta av ett sambeskattningsalternativ. Inte helt överraskande är ensamförsörjarna i huvudsak kvinnor.
Det är många faktorer som talar mot en tillbakagång till sambeskattningen. Finlands regering har som mål att förbättra jämställdheten mellan könen, vill åtgärda lika lön för lika arbete och önskar uppmuntra papporna att ta mer ansvar i familjen. Detta går inte hand i hand med att återinföra sambeskattning. Samhällsutvecklingen påverkas av de beslut som tas och de lagar som finns att följa. Vi i Svenska Kvinnoförbundet väljer att se ett samhälle där kvinnor och män har lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter och kan leva på lika villkor.
Detta har inget att göra med värdet på det arbete som många kvinnor och män utför i hemmet och som är värt all tänkbar uppskattning. Snarare borde det värdesättas mer och istället borde nya system införas som möjliggör för både mammor och pappor att stanna hemma med barnen när de är små. Föräldraskap borde ses som en merit på arbetsmarknaden. Även männen bör ges möjlighet att vara heltidspappor för sina barn. Idag utnyttjar papporna enbart 7 procent av föräldraledigheten och småbarnspapporna hör till dem som i nuläget utför de längsta arbetsdagarna.
Däremot hänger frågan långt samman med kvinnors möjlighet till fast anställning istället för snuttjobbande, lika lön för lika arbete och det faktum att kvinnans euro fortfarande bara är 80 cent samt försämrad pension på ålderns dagar. Så länge som det är kvinnorna som i huvudsak är de som vårdar barnen och männen inte tar ut någon större del av föräldraledigheten befaras att ingen förändring kommer att ske. Snuttjobben är vanligast för kvinnor i 25-44 års åldern och speciellt problematiskt är dylika jobbsituationer för gravida kvinnor. Kvinnornas arbetspensioner är i genomsnitt mer än en tredjedel mindre än männens och vägen till lika lön för lika arbete är lång.