I samband med att kommittén för Förenta nationernas konvention om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW-kommittén) sammanträdde i juli 2008 behandlades Finlands femte och sjätte periodiska rapporter (CEDAW/C/FIN/5 och CEDAW/C/FIN/6). I sina slutsatser uttrycker kvinnodiskrimineringskommittén oro över att kvinnor med funktionsnedsättningar diskrimineras mångdubbelt i Finland. Det här sker bland annat vid antagningar till utbildning, vid anställningar, i hälsovårdstjänsterna och i skyddet mot våld.
Kommittén uppmanar Finland att intensifiera sina åtgärder för att eliminera diskrimineringen av kvinnor med funktionsnedsättningar, att bekämpa våld mot dem och att erkänna dem som en specialgrupp med särskilda behov. Kommittén uppmuntrar Finland att skrida till effektiva åtgärder för att integrera kvinnor med funktionsnedsättningar i det finländska arbetslivet och att regelbundet och täckande utreda diskrimineringen av dem, att föra statistik över deras ställning på arbetsmarknaden, i utbildningen och inom hälsovården och om all slags våld mot dem.
Enligt grundlagen har varje medborgare i Finland rätt till ett jämlikt bemötande och lika behandling. Rätten till att inte bli behandlad på ett diskriminerande sätt hör till en av de mest centrala mänskliga rättigheterna. Förbud mot diskriminering är redan en av de grundläggande principerna i både nationella och internationella överenskommelser. De olika diskrimineringsgrunderna är däremot inte likställda i Finland. Därför finns det ett behov av att gå igenom och förnya jämlikhets- och jämställdhetslagstiftningen.
Det finns allvarliga brister i genomförandet av jämställdheten och jämlikheten i Finland. Lagstiftningen är splittrad och oenhetlig och därmed också komplicerad att tillämpa. Enligt gällande lagstiftning behandlas de olika diskrimineringsgrunderna inte lika. Det här har lett till att det har uppstått en hierarkisk indelning av diskrimineringsgrunderna. Till exempel personer som diskrimineras på grund av funktionshinder och/eller språk har idag inte lika stort rättsskydd som de personer som diskrimineras på grund av etnisk tillhörighet. Svenska Kvinnoförbundet anser att en hierarkisk indelning av olika diskrimineringsgrunder inte är godtagbar.
Påföljderna och sanktionerna som finns att tillgå vid diskriminering på grund av språk eller funktionshinder är inte heller lika effektiva och tillgängliga som påföljderna och sanktionerna vid diskriminering på annan grund. Det nuvarande sanktions-, kontroll- och besvärssystemet är otillräckligt, ineffektivt och för komplicerat. Exempelvis gottgörelse på grund av diskriminering enligt lagen om likabehandling kan i praktiken inte erhållas om en person utsatts för diskriminering på grund av språk eller funktionshinder. En civilprocess, en klagan hos justitiekanslern eller hos justitieombudsmannen är idag det enda alternativet för en funktionshindrad som önskar besvära sig på grund av diskriminering. Det här måste åtgärdas. I dagens läge tar en besvärsprocess för lång tid och är för ekonomiskt betungande, eftersom många funktionshindrade lever med ytterst begränsad ekonomi. Det här betyder att funktionshindrade utsätts alltför länge för diskriminering.
För att eliminera diskrimineringen av såväl kvinnor som män med funktionsnedsättningar, att bekämpa våld mot dem och att erkänna dem som en specialgrupp med särskilda behov föreslår årsmötet att Svenska Kvinnoförbundet verkar för:
- att jämlikhets- och jämställdhetslagstiftningen i Finland gås igenom och förnyas så att alla har samma rättsskydd och tillgång till samma uppföljningssystem och sanktionssystem vid diskriminering.
- att diskrimineringen av kvinnor med funktionsnedsättningar i det finländska arbetslivet utreds regelbundet och täckande.
- att det börjar föras statistik över funktionshindrade kvinnors ställning på arbetsmarknaden, i utbildningen och inom hälsovården och om all slags våld mot dem.
