Svenska Kvinnoförbundet har ett socialt samvete. I Hbl 16.10.2006 låter Birgitta Gran påskina att så inte är fallet. Svenska Kvinnoförbundet är Svenska folkpartiets (sfp) kvinnoorganisation och arbetar bland annat för jämställdhet, barn, familjer och utsatta grupper i samhället. Svenska Kvinnoförbundet driver dessa frågor både som förbund och inom sfp. Detta arbete är inte möjligt utan ett socialt samvete. Det är uppenbart att välfärdssamhället möjliggör jämställdhet och ett mera humant samhälle.
Kvinnoförbundet arbetar för lika lön för likvärdigt arbete, för att alla arbetsgivare skall betala för moderskaps- och föräldraledighetskostnaderna. Vi arbetar för att höja minimimoderskapspenningen, vi vill att ensamförsörjartillägget skall höjas, vi vill att mor- och farföräldrarna skall kunna stanna hemma med ett sjukt barnbarn, vi tycker att uträkningsgrunden för ensamförsörjande och mångbarns familjers daghemsavgift måste justeras till att bli mera rättvist osv. Alla dessa mål är bevis på vårt sociala samvete och ansvar.
Sfp och Kvinnoförbundet tror att stöd är viktigt för dem som behöver det. Det finns situationer där man behöver stöd, både för kortare och för längre perioder. Vi tror på att stöda människor att hjälpa sig själva. Det känns ändå moraliskt tvivelaktigt att binda människor till att leva på stöd. Långtidsarbetslöshet medför en stor risk för utslagning och missbruk. Att leva utan ett arbete och med lite pengar är sällan en lyckad lösning för någon. De flesta mår säkert bättre av att arbeta och att ha makt att påverka sitt eget liv. Det behövs alltså stöd men också åtgärder för att hjälpa och uppmuntra människor att klara sig på egen hand. Påståendet om sfp:s och därmed Svenska kvinnoförbundets avsaknad av socialt samvete verkar mest vara en åsikt som grundar sig på okunskap.
