Omkring 1/5 av världens befolkning, omkring 1,2 miljarder människor lever i yttersta fattigdom (under 1 dollar om dagen). Jämställdhet är ett effektivt sätt att förbättra levnadsstandarden för dessa människor.
I september 2000 enades världens ledare på FN:s millennietoppmöte om en rad mätbara mål för att minska fattigdomen i världen. Dessa mål ska vara uppnådda senast år 2015 och är ett ansvar för alla länder, inklusive Finland, som förpliktat sig att följa millenniedeklarationen.
1. Utplåna extrem fattigdom och hunger
2. Uppnå allmän grundskoleutbildning
3. Främja jämställdhet
4. Minska barndödligheten
5. Förbättra mödrars hälsa
6. Bekämpa hiv/aids, malaria mm
7. Försäkra en miljömässigt hållbar utveckling
8. Utveckla ett globalt partnerskap
För att uppnå målen behöver även Finlands biståndspolitik riktas om, utvidgas och effektiveras.
Bistånd riktat till kvinnor är av central betydelse. Jämställdhet är med andra ord inte bara en fråga om rättigheter utan även en central fråga för utvecklingen. När kvinnor och ungdomar direkt deltar i att påverka sin situation stärks den demokratiska utvecklingen. En rapport från Världsbanken (2002) "Engendering Development - Through Gender Equality in Rights, Resources and Voice" konstaterar att länder som förbättrar kvinnors rättigheter och tillgång till skolutbildning och andra resurser får lägre andel fattigdom, snabbare ekonomisk tillväxt och mindre korruption än länder som inte gör sådana ansträngningar till förmån för kvinnorna.
För kvinnor är fattigdomen till stora delar strukturell. Kvinnor saknar oftast ekonomiska tillgångar, egendom, makt, utbildning och sjukvård. Därtill utsätts de för våld och diskrimineras på grund av sitt kön. Genom bistånd riktat till kvinnor ökar chanserna kraftigt för att biståndsmedlen investeras på sätt som gagnar också familjens barn och hushåll. Enligt Världsbanken är exempelvis finansiering av utbildning för flickor och unga kvinnor den mest kostnadseffektiva investering som finns i biståndssammanhang. Projekt för att förbättra tillgången till hushållsvatten är mer framgångsrika om kvinnor är involverade i planering och genomförande. Ekonomiska lån riktade till kvinnor betalas tillbaka i större utsträckning än lån riktade till män. Kvinnor i utvecklingsländerna måste också få ökat självbestämmande i allt från rätten till sin egen kropp och sexualitet till rätten att utbilda sig och förvärvsarbeta.
Jämställdhet i utvecklingssamarbetet betyder mer resurser, kunskap, hälsa och utbildning för alla och är således mycket starkt förknippat med ekonomi och utveckling samt av avgörande betydelse för att uppnå en hållbar utveckling och effektiv samhällsuppbyggnad i utvecklingsländerna. Exemplen talar sitt tydliga språk.
En av Finlands riktlinjer och genomgående teman i det utvecklingspolitiska programmet enligt statsrådets beslut (5.2.2004) är också att främja kvinnors och flickors rättigheter och ställning samt att sträva till att öka jämställdheten mellan könen och den sociala jämlikheten. Finland har också förbundit sig att höja biståndet och dess effektivitet. I handlingsprogrammet och strategierna för Finlands u-landspolitik för att främja jämställdhet (2003-2007) framkommer även många bra och stödjande argument. Jämställdhetsfrågor behandlas som människorättsfrågor och tyngdpunkt sätts på kvinnors rättigheter och förhindrande av våld mot kvinnor uppmärksammas, som sig bör.
På senare år har också strukturen och finansieringen av biståndet i världen omformats i hög grad. Biståndet handlar allt mer om samarbete mellan givar- och mottagarländer, och man betonar bl.a. att mottagarna ska äga biståndet. Unifem (FN:s kvinnofond) menar ”att dessa förändringar har fört fram viktiga frågor om hur biståndet bedrivs, samtidigt som det skapar nya möjligheter för jämställdhet och fattigdomsbekämpning”. Organisationen varnar också för ”att man inte explicit har tagit in jämställdheten i ekvationen, och att de nya möjligheterna kan gå om intet om man inte gör allvarliga åtaganden för att jämställdheten blir en central del av den nya biståndsarkitekturen”.
Goda intentioner i styrdokument, strategier och handlingsprogram finns men omsätts de alltså i tillräcklig utsträckning i praktiken? En stor evaluering av svenska Sidas (styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) verksamhet pekar på att man inte lyckats styra biståndet till att stöda kvinnor i de fattigaste länderna i praktiken trots tydligt uttalade ambitioner i biståndsstrategierna. De finska erfarenheterna pekar också i samma riktning.
Svenska Kvinnoförbundet anser att jämställdhetsfrågor är avgörande för att uppnå effektiv och hållbar utveckling i utvecklingsländerna.
Svenska Kvinnoförbundet kräver att Svenska folkpartiet verkar för:
-
att ytterligare könskonsekvensanalyser av finländskt bistånd görs och biståndet riktat till kvinnor ökas eftersom erfarenheter visat att kvinnor som mottagare och förvaltare av biståndsmedel varit ekonomiskt effektivt.
-
att man på alla nivåer i biståndsarbetet formulerar klara, mätbara och jämförbara arbetsmetoder för att förverkliga ambitionerna om kvinnovänligt bistånd i praktiken.
-
att det finländska bistånds- och utvecklingssamarbetet fokuserar på att stärka kvinnors ställning inom ekonomi, utbildning, hälsa och politik samt ökar kvinnornas möjligheter till arbete och företagande, äganderätt och förhindrar våld mot kvinnor och barn.
-
att jubileumsåret 100 år av lika rösträtt firas genom att Finland under de kommande 5 åren riktar 100 miljoner euro i bistånd till kvinnor utöver de bistånd som redan fastställts.
-
att bidraget till Unifem ska ökas eftersom det är den av FN:s organisationer som är expert på frågor om kvinnoriktat bistånd.
-
att biståndsinsatser, till länder där risken är stor att insatsmedel försvinner på grund av korruption, oftare än nu kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer för att stödja uppbyggandet av medborgarsamhället.
Svenska Kvinnoförbundet r.f.
Anna Lena Karlsson-Finne, förbundsordförande
Partistyrelsens utlåtande:
FN:s åtta millenniemål tog form på tröskeln till det nya årtusendet, efter 1990-talets FN-toppmöten och Asiens ekonomiska kris. Man konstaterade att extrem fattigdom är ett tillstånd som vi måste bekämpa tillsammans. Otaliga rapporter och erfarenheter vittnar om betydelsen av demokrati och jämställdhet i arbetet för en förbättrad levnadsstandard och en hållbar utveckling i världens länder. Eftersom kvinnor utgör mer än hälften av världens befolkning och dessutom ofta får ta huvudansvar för barnens försörjning kan ett lyftande av kvinnors levnadsnivå effektivt minska antalet fattiga. Millenniemål nummer tre handlar om att öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning. Arbetet mot detta mål görs genom att fokusera på jämställdhet inom tre områden: utbildning, förvärvsarbete och representation i det politiska beslutandet. Millenniedeklarationen är ett koncentrerat, tydligt och konkret dokument som dessutom innehåller en tidtabell, vilket gör arbetet lättare att följa upp. Men mål som jämlikhet är svåra att mäta. Många länders framsteg ges i snittvärden som kan gömma skarpa skillnader beroende på kön, social tillhörighet, förmögenhet eller boplats bakom siffrorna.
Många biståndsgivare har utlovat stora ökningar av sitt bistånd för att bidra till att FN:s millenniemål nås. För att denna ökning ska vara möjlig krävs att biståndet blir effektivare och resultaten tydligare. Det har därför funnits ett starkt tryck både från samarbetsländerna och aktiva biståndsgivare att förändra biståndsmetoderna. Det internationella arbete som genomförts av OECD-ländernas biståndskommitté DAC tillsammans med andra givare och samarbetsländerna, har resulterat i den s.k. Parisdeklarationen. Den antogs på ett möte på ministernivå i Paris i mars 2005. I mötet deltog 120 delegationer från bilaterala och multilaterala givare, samarbetsländer och det civila samhället. Genom Parisdeklarationen tar samarbetsländerna ett ännu större ansvar för sin egen utveckling genom att fortsätta genomföra ekonomiska och politiska reformer för att stärka sina egna system, förbättra fattigdomsbekämpningen och öka demokratin. För biståndsgivarna gäller det att förändra både attityder och metoder för att anpassa sitt bistånd bättre till situationen i varje enskilt samarbetsland. Deklarationen innehåller åtaganden som ska genomförs av både givare och samarbetsländer. Syftet är att
1. stärka samarbetsländernas ägarskap och ansvar för biståndet (ownership)
2. anpassa biståndet till samarbetsländernas prioriteringar och administrativa system; (alignment)
3. samordna och förenkla givarprocedurer (harmonisation)
4. bättre redovisa resultaten av fattigdomsminskningen, (results)
5. ömsesidigt ansvara för återrapportering och uppföljning (mutual accountability)
Parisdeklarationen är på många sätt revolutionerande - och att genomföra alla åtaganden till 2010 är en stor utmaning både för biståndsgivarna och samarbetsländerna. Deklarationens huvudsakliga fokus ligger på att effektivera arbetssättet snarare än på utvecklingens effektivitet i form av resultat. Detta fokus på tekniska, interna processer och mätmetoder får dock inte innebära att man tappar fokus på sådana ”cross cutting issues” så som mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet. Dessa visar sig nu halka efter, trots att de är helt avgörande att beakta, inte bara i policy dokument, utan också när man utvecklar nya arbetsmetoder. Jämställdhet måste diskuteras och implementeras i arbetssätten redan i ett tidigt skede, annars tvingas man än en gång att försöka passa in jämställdheten ”i efterhand”.
Finland har tillsammans med de andra nordiska länderna och England, Irland och Holland arbetat aktivt med Parisdeklarationens tredje punkt; harmoniseringen givarländerna sinesmellan. Här har Finland alla möjligheter att på allvar föra in jämställdhet med hög prioritet på den politiska agendan i både samarbetsländer och mottagarländer, samt driva en jämställdhetspolitik enligt finsk modell. Vem som t.ex. bestämmer över inriktningen på det samordnade biståndet är en högst politisk fråga. Som exempel kan nämnas arbetet mot HIV, där USA framhåller avhållsamhet som ett viktigt verktyg för att bekämpa spridningen av hiv och ställer hårda villkor för att ge bistånd. (USA har sedan 2002 beslutat att dra tillbaka sitt bidrag till UNFPA, FN:s befolkningsfond.) Finland och några andra länder har en annan syn. Denna har vi ett ansvar att föra fram och driva på. Könskonsekvensbedömningarna av såväl biståndet som arbetsmetoderna bör alltså ta i beaktande t.ex. frågan om sexuell och reproduktiv hälsa, och rätten till väl fungerade preventivmedel och fria och säkra aborter i internationella forum. Länder som Finland borde tydligt driva på detta. Kvinnor världen över har i decennier kämpat för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och rätten till abort. Finland med sin mångåriga kamp för jämställdhet har ett extra ansvar för att i internationella sammanhang betona värderingar och principer som hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar. Frågan om kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter har lett till att många biståndsgivare inte får medel till verksamhet som kan uppfattas som stöd till fri abort. Därför ligger ett extra stort ansvar på länder som Finland, att vara generösa med denna typ av stöd.
UNIFEM är en av FN:s minsta fonder och därav också storleken på bidragen den får. Finlands bidrag har de senaste åren legat på ett par hundra tusen men kunde gott höjas. Dessutom borde Unifems kunskap tas tillvara i utvecklandet av inte minst könskonsekvensbedömningarna av Parisdeklarationens utvecklingspunkter. Som ett led i att uppmärksamma den för jämställdheten avgörande allmänna och lika rösträtten i Finland, kunde 100 miljoner euro i bistånd över de kommande fem åren riktas till bl.a. arbete för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Detta skulle utgöra en ungefärlig ökning med skäliga 3 procent då Finlands uppskattade bistånd (baserat på BNI) 2006 uppgår till ca 650 miljoner euro.
Partistyrelsens beslutsförslag:
Partistyrelsen föreslår för partidagen att sfp arbetar för
-
att ytterligare könskonsekvensanalyser av finländskt bistånd görs och biståndet riktat till kvinnor ökas eftersom erfarenheter visat att kvinnor som mottagare och förvaltare av biståndsmedel varit ekonomiskt effektivt.
-
att man på alla nivåer i biståndsarbetet formulerar klara, mätbara och jämförbara arbetsmetoder för att förverkliga ambitionerna om kvinnovänligt bistånd i praktiken.
-
att det finländska bistånds- och utvecklingssamarbetet fokuserar på att stärka kvinnors ställning inom ekonomi, utbildning, hälsa och politik samt ökar kvinnornas möjligheter till arbete och företagande, äganderätt och förhindrar våld mot kvinnor och barn.
-
att jubileumsåret 100 år av lika rösträtt firas genom att Finland under de kommande 5 åren riktar 100 miljoner euro i bistånd till kvinnor utöver de bistånd som redan fastställts.
-
att bidraget till Unifem ska ökas eftersom det är den av FN:s organisationer som är expert på frågor om kvinnoriktat bistånd.
-
att biståndsinsatser, till länder där risken är stor att insatsmedel försvinner på grund av korruption, oftare än nu kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer för att stödja uppbyggandet av medborgarsamhället.
Partidagen beslöt
-
att ytterligare könskonsekvensanalyser av finländskt bistånd görs och biståndet riktat till kvinnor ökas eftersom erfarenheter visat att kvinnor som mottagare och förvaltare av biståndsmedel varit ekonomiskt effektivt.
-
att man på alla nivåer i biståndsarbetet formulerar klara, mätbara och jämförbara arbetsmetoder för att förverkliga ambitionerna om kvinnovänligt bistånd i praktiken.
-
att det finländska bistånds- och utvecklingssamarbetet fokuserar på att stärka kvinnors ställning inom ekonomi, utbildning, hälsa och politik samt ökar kvinnornas möjligheter till arbete och företagande, äganderätt och förhindrar våld mot kvinnor och barn.
-
att jubileumsåret 100 år av lika rösträtt firas genom att Finland under de kommande 5 åren riktar 100 miljoner euro i bistånd till kvinnor utöver de bistånd som redan fastställts.
-
att bidraget till Unifem ska ökas eftersom det är den av FN:s organisationer som är expert på frågor om kvinnoriktat bistånd.
-
att biståndsinsatser, till länder där risken är stor att insatsmedel försvinner på grund av korruption, oftare än nu kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer för att stödja uppbyggandet av medborgarsamhället.
