Insändare publicerad i Östnyland 12.1.2018: https://www.ostnyland.fi/artikel/behandlingen-maste-foregas-av-ett-konsperspektiv/
Under de två tre senaste åren har fler flyktingar än tidigare valt att ansöka om asyl i Finland. Många har fått avslag trots att andelen positiva beslut ökade från 27 procent 2016 till 40 procent 2017. En återkommande aspekt beträffande de negativa besluten är att flyktingar har fått avslag på sina ansökningar fastän de utsatts för tortyr, sexuellt våld eller förföljelse. Motiveringarna har varit att avgörande information inte kommit fram under den första intervjun utan först långt senare under ansökningsprocessen.
Det här gäller i synnerhet kvinnor som exempelvis utsatts för sexuellt våld. Många gånger blir de här kvinnorna fångade i en rävsax mellan att inte våga berätta vid intervjutillfället, antingen för att de inte vet om de kan lita på personerna som intervjuar dem eller för att deras familjemedlemmar är med vid intervjutillfället. För många kvinnor, oavsett kulturell, etnisk, nationell eller religiös bakgrund, kan det vara svårt att tala om det faktum att de utsatts för sexuellt våld, särskilt om deras egna barn sitter med under intervjun. För en del flyktingkvinnor som sökt sig till Finland kan berättelsen om våldtäkt leda till att familjen vänder dem ryggen. Därmed riskerar de att bli ensamma i dubbel bemärkelse: deras familjer vänder dem ryggen innan de hunnit bygga upp ett ordentligt nätverk av vänner i Finland på grund av isolering på flyktingmottagningen.
Många av de kvinnor som ansökt om asyl i Finland har alltså rent juridiskt rätt att få uppehållstillstånd här, med utgångspunkt i orsakerna som lett till att de valt att lämna sina hemländer. På grund av att de inte fullständigt anses kunna motivera varför de ansökt om asyl avslås dock deras ansökan gång på gång trots att de tillfört ny relevant information om sin bakgrund. Migri och andra instanser som behandlar asylansökningar bör således få utbildning i att hantera ömtålig information i samarbetet med sina klienter så att dessa senare får ett professionellt bemötande.
Med de erfarenheter dessa kvinnor gått igenom – beslutet att lämna hemlandet, med alla de risker det innebär av att bokstavligen gå tusentals kilometer med sina minderåriga och små barn för att kunna ge sina barn en stabil framtid – har de byggt upp en styrka som bär långt. De här kvinnorna kommer att kämpa hårt för att få arbete och därmed kunna försörja sina familjer. De kommer också att se till att deras barn sköter sig väl i skolan, skaffar sig gedigna utbildningar och ordentliga arbeten.
En del av dessa kvinnor är redan utbildade och behöver bara komplettera med språk och kanske någon kortare utbildning i hur de finländska förhållandena fungerar. Det är inte bara vår plikt som medmänniskor att hjälpa dem som tvingats fly – dessa kvinnor blir dessutom en tillgång för Finland i form av skattebetalare och fostrare av flitiga, arbetsmotiverade, framtida samhällsmedborgare.
Katinka von Kraemer
Svenska Kvinnoförbundets vice ordförande
