Det är mycket speciella tider vi lever just nu. De flesta av oss har fått ställa om och tänka om mycket i sina liv och vi kan gott säga att inget är som förr. Förutom att de som mått dåligt tidigare fortfarande mår dåligt. Och de som känt sig ensamma förut, känner sig ensamma också nu. Om möjligt i ännu högre grad än tidigare. Jag funderar mycket just på dessa personer och hur de skall klara sig. Jag känner här en speciell oro för våra ungdomar och framför allt för flickorna. Det låter kanske konstigt, men låt mig förklara varför.
I höstas fick vi ta del av resultaten från undersökningen Hälsa i skolan, som Institutet för hälsa och välfärd (THL) ger ut vart annat år, och vi fick då en aktuell bild av ungdomarnas välmående. Största delen av svararna är nöjda med sina liv och dessutom har allt fler unga en god kontakt med sina föräldrar. Det här är förstås mycket glädjande. Det som däremot är oroväckande är att undersökningen visar att många flickor mår rätt illa. Flickor, till skillnad från pojkar, är oftare missnöjda med sina liv och upplever i högre grad utmattning och skoltrötthet. Flickor känner sig mer ensamma och upplever högre krav och förväntningar från omgivningen. Den nationella undersökningen visar också att flickorna oftare än pojkarna känner sig ensamma.
Så jag tänker extra mycket just på dessa flickor, enligt undersökning var femte flicka, som lider av utmattning, stor press och en känsla av otillräcklighet. Och jag tänker även på de flickor som dessutom känner sig ensamma. Det är klart och tydligt att vi inte kunnat hjälpa och stöda flickor med de utmaningar de ställs inför redan i en tidig ålder. Och om vi inte kunnat göra det under de så att säga ”normala” förhållandena, så undrar jag hur det är under dessa rådande tider. Ingen ska behöva känna sig ensam, någonsin.
Då det kommer till våra ungdomars välmående, så är det speciellt vi vuxna som har ansvaret att se till att det blir bra och att ingen faller utanför. Vi ska se till att ingen känner sig ensam och att alla hittar ett meningsfullt sammanhang åt sig någonstans. Om det inte finns sådana färdiga och naturliga sammanhang och platser, så måste vi bygga upp dem. Och det verkar som att vi måste bygga upp dessa speciellt för flickor och unga kvinnor.
Inom projektet På samma linje har jag fått vara med och starta upp en stödverksamhet i form av systerskap som ska stärka känslan av gemenskap samt ge flickorna ett utrymme att både bli sedda och hörda. Att bli sedd och hörd är ett av människans grundbehov och detta sker som bäst i ett genuint och betydelsefullt möte människor emellan. Genom att få prata om sitt mående med någon som lyssnar, icke-dömande, kan vi avsevärt öka det individuella samt det samhälleliga välmåendet. Det handlar om att finnas till som medmänniska.
Systerskapet möjliggör möten där lyssnandet är i centrum mellan frivilligt engagerade storasystrar och stödsökande lillasystrar. En lillasyster identifierar sig själv som flicka, är mellan 13-20 år och behöver någon som lyssnar. Vad lillasystrarna vill prata om bestämmer de själva eftersom de är experter på sitt eget liv. Systerskapet baserar sig på en väletablerad verksamhetsform, som Tjejzonen upprätthåller i Sverige, där en lillasyster och en storasyster paras ihop och träffar varandra med jämna mellanrum för att diskutera om sådant som lillasystern vill ta upp. I Sverige har man mycket bra erfarenheter av denna verksamhet och många lillasystrar har fått hjälp och stöd av en lyssnande och närvarande storasyster.
Nu finns det möjlighet att vara en del av detta systraskap också i Svenskfinland. Den första utbildningen för storasystrar hölls i februari och de första systerparen har redan kommit igång med sina träffar, som just nu hålls endast online. Men flera ryms med och så många fler kan hitta sin plats just inom denna verksamhet. Det finns säkert många potentiella lillasystrar där ute, som ännu inte ens hört om denna möjlighet. Hjälp oss att sprida informationen och tipsa gärna alla de flickor du känner om att vara i kontakt. Och om du själv känner dig hugad att ställa upp och hjälpa och ge av din tid, ja då hoppas jag att också du är i kontakt.
Det är dags att vi satsar på flickorna och hjälper dem att få det stöd de behöver. Kanske detta är något vi kan göra som storasystrar – en lillasyster i taget. Att få ha en egen storasyster, som finns där bara för en själv och som man kan tala med om allt möjligt som pågår i ens liv kan vara just det som hjälper i stunden och kan rädda vardagen. Vi behöver alla just det här. Men speciellt mycket behöver flickor och unga kvinnor det här. De behöver hitta personer och meningsfulla sammanhang där de kan vara just sig själva utan någon press på något annat.
Anne Ahlefelt
Ordförande för Svenska Kvinnoförbundet i Esbo
Projektledare för På samma linje –projektet
Mera information om systerskapet fås här.
