Förslaget, som togs fram 1992 av en kommission ledd av Kaarina Buure-Hägglund (SD) och tillsatt av Elisabeth Rehn (SFP), fick mycket motstånd och orsakade en bred diskussion, trots att majoriteten var för en frivillig militärtjänstgöring för kvinnor. Diskussionen handlade främst om förändrade könsroller och rädslan för allt för självständiga flickor och blev därmed en jämställdhetsfråga mer än en militär fråga. Bakom behovet att släppa in kvinnorna på alla poster i Försvarsmakten fanns kvinnornas önskan om att få åtnjuta samma fördelar som män vad beträffar möjligheterna till ett yrke och fördelar på arbetsmarknaden efter utförd tjänstgöring.
Flera kvinnoorganisationer motsatte sig lagförslaget om frivillig militärtjänstgöring för kvinnor. De motiverade motståndet med att detta ledde till en felaktig jämställdhet och man uttryckte en direkt motvilja att “militarisera” kvinnorna. En liten del av kommissionens medlemmar var också rädda för att det skulle bildas en elitgrupp i samhället av kvinnor som utfört militärtjänstgöring och att detta skulle minska jämställdheten kvinnor emellan.
Många ville hålla stadigt fast i gamla strukturer och en motivering löd: “ Männen har uppfunnit krigsföringen, det militära väsendet är ett maskulint maktmedel som kvinnor inte skall blanda sig i”.
Samtidigt tampades Försvarsmakten med minskade manliga årskullar i stigande takt och ett motiv var att börja ta in kvinnor för att få en extra reserv. Dessa planerades dock att kategoriseras i en lägre tjänstgöringsklass för att frigöra män till “viktigare militära uppgifter i Försvarsmakten”. De flesta officerare var positivt inställda till en frivillig militärtjänstgöring för kvinnor, men till stridsuppgifter ville man inte utbilda kvinnor. I ett diplomarbete från generalstabsofficerskursen sammanfattar en officer diskussionen med att vapentjänst för kvinnor endast är ett samhälleligt behov som står i motsättning till försvarsmaktens behov och att man i debatten glömmer bort stridsfältets krav.
De i kommissionen, och de civila som tog del i debatten, och som motsatte sig vapentjänst för kvinnor, hade oftast också en negativ inställning till Försvarsmakten överlag. De som understödde förslaget om kvinnor i försvarsmaktens alla uppgifter ansåg att försvaret är ett viktigt säkerhetspolitiskt system och att det är en medborgarskyldighet att ta del i försvaret och att det därför bör vara möjligt för kvinnor att ta del i den verksamheten fullt ut. Sedan skulle det lämnas till kvinnan själv att avgöra om hon ansåg det etiskt rätt att utföra militärtjänstgöring eller inte. I det här skedet var samhället redan så modernt att kvinnor tog del i arbetslivet och i samhällets övriga verksamheter i samma mån som männen och man insåg att samhället även skulle ha nytta av kvinnor i militären. Det var inte hållbart i längden att på en juridisk grund utesluta en grupp från någonting utgående från könet.
År 1993 står kommissionens betänkande klart, var man tydligt talar för en frivillig militärtjänstgöring för kvinnor med motiveringen att alla uppgifter borde vara tillgängliga för alla medborgare enligt var och ens individuella förmågor och egenskaper.
Fortsättning följer.
Henrika Backlund
Magister i militärvetenskaper
Kaptenlöjtnant i avsked
Texten baserar sig på Henrikas pro gradu-avhandling “ Genusfrågans utveckling i Försvarsmakten” , Försvarshögskolan, 2009
