Hälso- och sjukvården bygger på förlegade normer om att läkare är män med makt och ansvar över andra yrkesgrupper och sjuk- och närvårdarna är dem underställda kvinnor. Kvinnorna utgör idag cirka 80 procent av sjuksköterskestuderandena och 65 procent av läkarkåren. Trefjärdedelar av hälsocentralläkarna är kvinnor och av dem arbetar över 20 procent på deltid medan hela 63 procent inte deltar i jourverksamheten.
Normerna inom hälso- och sjukvården är föråldrade. Ökad ekonomisk medvetenhet och växande krav på respekt och självförverkligande i arbetslivet får allt fler unga och äldre kvinnor att välja andra branscher än sjukvårdar- och närvårdaryrket med låg lön, låg status och stort ansvar under hög risk. Bristen på hälso- och sjukvårdspersonal ökar i både den offentliga och privata sjukvården. År 2022 fick regeringen skjuta upp den utökade personaldimensioneringen inom äldrevården från 0,6 till 0,7 per boende. Dimensioneringen hade nämligen krävt cirka 3 200 fler vårdanställda som inte finns att få. För att råda bot har antalet studieplatser utökats vid olika vårdutbildningar som dessvärre inte fylls. Den växande personalbristen hetsar i sin tur arbetstempot inom hälso- och sjukvården. Avsaknaden av händer inom alla yrkesgrupper tvingar ibland vårdpersonalen att göra förhastade beslut och erbjuda bristande service. Sjukvårdare och närvårdare klagar i växande grad över situationer där de inte har möjlighet att utföra sitt jobb enligt sin yrkesetik. Problemen kommer att eskalera av att ca 30 000 erfarna sjukvårdare inom en snar framtid börjar gå i pension. Samtidigt blir de stora årskullarna i befolkningen allt äldre, vilket ökar trycket på personalen och de vårdinsatser de gör.
Under 2022 gick sjukvårdarfacket TEHY och närvårdarfacket SuPer i strejk för att råda bot på den växande vårdarbristen, eftersläpande löner och otillfredsställande arbetsförhållanden. Arbetskonflikten löstes i oktober med en höjning av vårdarlönerna med 17,3 procentenheter under perioden 2022–2027. Konkret höjdes en närvårdares grundlön måttligt, från 2 255 till 2 600 euro, och en sjukvårdares från 2 625 till 3 000 euro.1
Lönehöjningen är ett steg i rätt riktning men löser inte ensamt vårdarkrisen på lång sikt. Förändringar måste ske inom samtliga yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården visavi arbetsförhållanden, ansvarsområden och löne- och beslutshierarkin. Hur arbetstagarna trivs på jobbet är avgörande för hälso- och sjukvårdssektorns framtid i Finland.
Trots att läkare och vårdpersonal arbetar sida vid sida med samma patienter är löneskillnaderna, arbetsförhållandena och möjligheterna att påverka arbetet stora. Läkare har större friheter i att bestämma över arbetstid, lunchpaus och arbetsplats än sjukvårdare och närvårdare som vissa arbetsgivare i personalbristens kölvatten och för patientsäkerhetens skull rentav har hindrats från att byta avdelning eller arbetsplats.
Läkarna arbetar ofta både kommunalt/regionalt och privat. För högre lön och bättre möjligheter att påverka arbetstid och -plats följer idag också en växande skara sjuk- och närvårdare läkarnas exempel och börjar arbeta inom den privata sektorn som enskilda näringsidkare eller via bemanningsföretag. Risken är då stor att alla möjligheter till offentlig budgetkontroll över sjukvårdssektorn försvinner samtidigt som personalen inte arbetar där deras insatser bäst behövs.
Tilltron och solidariteten mellan yrkesgrupperna är a och o för trivseln i arbetet och för en fungerande hälso- och sjukvård. Varje gång vi som samhälle ignorerar problemen inom sjukvårdssektorn är vi med och skuldbelägger sjukvårdare- och närvårdare för att de inte ställer upp på orättvis lönesättning, begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation under en maktstruktur som inte vidkänner deras kunnande och praktiska erfarenheter.
Staten bär i slutändan huvudansvaret för att hälsovårdssektorn fungerar medan det är politikernas ansvar att bryta de strukturer som idag hindrar sjukvården från att utvecklas så att den svarar mot det nutida samhälles behov och personalens förväntningar. Rättvisare beslutshierarkier och lönesättningar, arbetsförhållanden och arbetsförmåner främjar tillgången på sjuk- och närvårdare också i framtiden.
Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs yrkar därför på att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för
- Att Svenska folkpartiet i regeringen och riksdagen verkar för en samhällelig debatt om det politiska ansvaret i styrningen och bevarandet av den offentliga hälsovården i Finland.
- Att det tillsätts en parlamentarisk kommitté som objektivt ser över och utvärderar rådande arbetsförhållanden inom hälsovården med vårdarkrisen i fokus och föreslår åtgärder som tryggar tillgången på sjuk- och närvårdare också i framtiden.
Anna Jungner-Nordgren, Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs ordförande
Fredrika Biström, sekreterare
Förbundsstyrelsens svar:
Behovet av sjukskötare och närvårdare har redan under flera år toppat listan över obesatta tjänster i Finland. Enligt Arbets och näringsministeriet kommer behovet av äldretjänster ytterligare att öka i takt med att de äldres antal ökar redan inom detta årtionde. 30 000 nyanställda anses behövas under endast denna period och dessutom måste den personal som nu går i pension ersättas med nya vårdare.
Bristen på personal grundar sig långt på en förlegad samhällssyn där den kvinnodominerade vårdbranschen ansågs styras av ett inre ”kall” då de valde sitt framtida yrke( en kvarleva från 1800-talet då utbildningen av kvinnliga sjukskötare inleddes). En vårdande kvinnodominerad bransch har ansetts och anses inte heller idag vara berättigad en lönenivå som är jämförbar med en mera mansdominerad bransch med en jämförbar utbildningsnivå vilket redan det strider mot dagens jämställdhetstänkande. I stället för att möta vårdpersonalens krav på en högre lön skuldbeläggs de offentligt.
Att föråldrade normer delvis upprätthålls av en hierkalisk maktstruktur där vårdarna (kvinnorna) inte har möjlighet att påverka sin egen arbetsmiljö upplevs av flertalet vårdare som betungande och omotiverande. Det leder i sin tur till att utbildad vårdpersonal ser sig om efter nya yrkesmöjligheter som de upplever som mer attraktiva än vad vårdbranschen anses vara.
Enligt uppgifter från OECD spenderar Finland mindre pengar på social- och hälsovården än vad till exempel de andra nordiska länderna gör. Finlands andel ligger runt 9,6% av bruttonationalinkomsten medan Sverige jämförelsevis ligger på 11,4%. (1% = 2,5 miljarder). Eftersom det inte enbart är Finland som det råder brist på vårdpersonal medger till exempel Sveriges och Norges ekonomiska satsningar på vården att det är relativt enkelt att rekrytera vårdpersonal från Finland genom att erbjuda en högre lön tillsammans med andra förmåner, vilket naturligt också det inverkar negativt på vårt eget lands vårdresurser då vårdarnas antal minskar ytterligare.
Vårdsektorns arbetstider bygger rätt långt på treskiftesarbete. Det höga arbetstempot och ansvaret under dygnets alla timmar är fysiskt och psykiskt tungt. Stressen ökar då personalkvoteringen är snedvriden och onåbar och det leder till att hälsotillståndet hos personalen eventuellt försvagas. Det har visat sig att nattskiften inte längre är det bästa alternativet för femtio år fyllda vårdare bland annat ökar både ryggbesvär och sömnproblem då man uppnår den åldern.
Dagens sjukskötare (YH) utbildas i yrkeskögskolor. Utbildningen är tillräckligt omfattande för att kunna täcka alla inriktningar inom vårdsektorn och utbildningstiden tar tre år i anspråk. Närvårdarexamen är en grundexamen inom social- och hälsovården. Utbildningstiden tar två - tre år men här kan studerande få tillgodo tidigare anpassade studier något som tillkommit på grund av bristen på närvårdare. Studietiden omfattar en gemensam examendel och ett kompetensområde som studerande själv väljer. Närvårdare (barnskötare) kan jobba inom dagvården, hemvården, äldreomsorgen och mental- och missbrukarvården.
Svenska Kivnnoförbundets årsmöte yrkar på att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för:
- Att Svenska folkpartiet i regeringen och riksdagen verkar för en samhällelig debatt om det politiska ansvaret i styrningen och bevarandet av den offentliga hälsovården i Finland.
- Att det tillsätts en parlamentarisk kommitté som objektivt ser över och utvärderar rådande arbetsförhållanden inom hälsovården med vårdarkrisen i fokus och föreslår åtgärder som tryggar tillgången på sjukskötare och närvårdare också i framtiden.
