Många föräldrar är säkert eniga med mig om att dagen då deras förstfödda kom till världen var en alldeles speciell dag. En dag med stort D. En dag då fokus flyttade från dem själv till den nyfödde. Den stora dagen föregicks av en lång väntan, planering och en hel del oro och spänning.
Många har redan före graviditeten haft motgångar som svårigheter att bli gravida och en del har upplevt missfall. För att stöda de blivande föräldrarna har vi i Finland byggt upp en vårdkedja som sträcker sig från tiden före graviditeten, kulminerar i förlossningen och fortsätter med barn- och skolrådgivning. Detta har varit och är hoppeligen ännu vår stolthet.
Det är mycket som kan gå snett i en förlossning och därför har vi gjort allt för att trygga mammans och barnets liv och välbefinnande. Vi har utbildat skickliga, självständigt fungerande barnmorskor. Vi har kunniga läkare och vi har utvecklat en fantastiskt prematurvård. Vi har ordnat förlossningsförberedelsekurser för båda föräldrarna, utvecklat smärtlindrinngsmetoder och familjerum på barnsängsavdelningarna för att skapa trygghet och minimera smärta och traumatiska upplevelser.
Vi har gjort allt för att skapa en optimal process för familjen. Det långa händelseförloppet involverar många proffesionella yrkesmänskor och i bästa fall många blivande mor- och farföräldrar, vänner och bekanta som välvilligt stöttar.
Är vi nu i Finland 2024 färdiga att rasera allt detta genom att minska drastiskt på förlossningssjukhusen? Skall de blivande föräldrarna utöver allt jag tidigare nämnt behöva oroa sig för om de ryms in på avdelningen då det är dags? Om de hinner fram i tid? Om de hamnar att föda i en ambulans utan barnmorska eller om de som min dotter hamnar att köa till förlossningsal från klockan 17 till 22 fast babyn är på god väg?
Är det så här vi skall ha det i hälsovårdens f.d. mönsterland? Skall vi kvinnor acceptera att våra medsystrar, döttrar och barnbarn behandlas såhär? Skall vi faktiskt slumpa bort allt arbete som görs för att trygga graviditeten och göra upplevelsen positiv med att barnets föds i en ambulans, i ett garage eller i en privat bil? Genom att barnmorskorna är överbelastade och inte hinner stöda familjen. Genom att hela graviditeten präglas av oro.
Barnmorskorna förväntas byta arbetsplats vart efter politikerna stänger sjukhus - men nej, också vårdpersonal har ett eget liv.
Vi har stängt förlossningsenheter med ypperliga resultat; friska bebisar och nöjda mammor, med motiveringen att vi behöver ha ständig tillgång till jourhavande läkare på plats. Jag vill påstå att med dagens proffsiga uppföljning under graviditeten kan man nog hitta riskföderskorna och kanalisera dem till större sjukhus vid behov.
Våra barnmorskor jobbar utan fast anställning och många flyr utomlands där de tas emot med öppna armar. Vi leverar igen välutbildad personal!
Vi i Svenska Kvinnoförbundet kräver trygga och kvalitativa förlossningar och att resurseringen för hela vårdkedjan är tillräcklig.
Ann-Helen Saarinen
Medlem i Svenska Kvinnoförbundets jämställdhetspolitiska utskott
