Bild på Ellinor Juth, vice ordförande för Svenska Kvinnoförbundet

Ellinor Juth: En gruppvåldtäkt är inget disciplinärt problem som löses med en uppsats

30.09.2026 kl. 10:51
I Cornell-fallet misstänks sju män för att ha gruppvåldtagit en ung kvinna under en fest, medan 57 män i en gruppchatt kunde följa vad som hände utan att en enda av dem sa ifrån. I en insändare skriver Svenska Kvinnoförbundets vice ordförande Ellinor Juth om tystnadskulturen som gör sexuellt våld möjligt, och om vad som behövs för att bryta den också i Finland.

Hur någon kan tycka att en hemläxa är ett rimligt straff för en gruppvåldtäkt är lika förbluffande som absurt som avskyvärt. I den nyligen återupptagna utredningen för Cornell-fallet midstänks  sju män för att ha gruppvåldtagit en ung kvinna under en fest, våldtäkten ska ha pågått i 7 timmar. Det borde ha lett till omedelbara avstängningar och rättsliga konsekvenser. I stället fick de skriva en uppsats, som om ett av de mest brutala brott som finns vore ett disciplinärt problem som kan lösas med lite reflektion.

Men det mest skrämmande är att fallet inte bara handlar om sju män. Det handlar om 57 män. De vara alla del av en gruppchatt där alla kunde läsa när det meddelades att det var ”fritt fram” att ta för sig av kvinnan. Språket i den chatten visar hur avhumaniserande synen på henne var och hur normaliserat det sexuella våldet var i deras krets.

Inte en enda av dessa män sa ifrån.

Män som såg, hörde, visste och valde att inte ingripa. Det är en tystnad som inte är passiv. Den är aktiv och den är en del av våldet. Och det är här ”inte alla män” faller samman.

För det handlar inte om att alla män begår våld. Det handlar om att tillräckligt många män vet  och låter bli att agera. När 57 män är inblandade och inte en enda bryter tystnaden, då är problemet inte individuellt utan strukturellt. För mig, eller för den gemene kvinnan kunde det lika gärna vara alla.

Hur ska man våga lita på någon, när ett helt nätverk av män, som hade kunnat stoppa det väljer att skydda förövarna istället för att skydda henne? Hur ska man tro på rättvisa när en institution väljer att bestraffa med en uppsats, medan kvinnan får bära trauma resten av livet?

Cornell har fått omfattande kritik för hur de hanterar fallet. De är del av ett system som gång på gång prioriterar mäns möjligheter framför kvinnors säkerhet, och som behandlar sexuellt våld som ett disciplinärt problem snarare än ett allvarligt brott. Många målar upp att felaktigt bli anklagad för våldtäkt kan förstöra en mans liv, hur skulle det kunna göra det, när inte en riktig våldtäkt ens gör det? 

Det här är en diskussion som också är relevant i Finland. Vi talar om nolltolerans mot sexuellt våld, men vi har fortfarande institutioner som tvekar att agera när mäns status eller nätverk står på spel. 

Vi har en samtyckeslag som tydligt slår fast att sex utan samtycke är våld, men lagstiftning räcker inte när vi har en tystnadskultur.

För att förändra det behövs strukturer som bryter tystnaden. Ett starkt rapporteringsskydd måste göra det möjligt att berätta om våld utan risk för repressalier. Samtidigt behövs nationella riktlinjer som gör att sexuellt våld hanteras likvärdigt och rättssäkert i hela landet, oavsett var det sker.  Att skydda våldsoffer är inte en moralisk gest, utan en politisk skyldighet. Tystnad kan inte ses som ett neutralt val.

Insändare i VBL 6.10.2026