Kampen mot människohandel bör omfatta flera delområden och identifiera de mest utsatta. Svenska Kvinnoförbundet har länge förtjänstfullt arbetat för en kriminalisering av sexköp som ett led i att komma åt trafficking som en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna. Frågan om hur man bäst skyddar offer för människohandel och förebygger trafficking är som känt tvistad, men en lagskrivning har många organisationer länge varit eniga om att är problematisk. Det gäller utlänningslagens avvisningsparagraf (148:1).
Med hänvisning till utlänningslagens avvisningsparagraf kan personer som kommer från ett icke EU-land och som misstänks komma till Finland för att sälja sextjänster avvisas. Detta trots att säljande av sex inte är olagligt i Finland och trots att personerna kan vara offer för människohandel för sexuellt syfte. Skrivningen i utlänningslagen försätter personer i prostitution från tredje land i en mycket sårbar situation. Såväl sexköpare som hallickar kan utnyttja situationen för utpressning. Av rädsla för utvisning kan de prostituerade låta bli att vända sig till polisen i fall av våld eller utnyttjande.
Enligt Amnestys uppgifter är det främst nigerianska och ryska medborgare som avvisas med hänvisning till paragrafen. Finlands människohandelsrapportör har uttryckt sin oro för att myndigheterna inte är tillräckligt bra på att identifiera människohandel och att avvisningar av personer inom prostitution sker utan att man i tillräcklig grad utreder om personen i fråga blivit offer för trafficking.
Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs yrkar på att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för:
- att utlänningslagen ändras så att säljande av sex inte ska vara en grund för avvisning från landet.
Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs r.f.
Peggy Heikkinen
ordförande
Matilda Hemnell
sekreterare
Årsmötets svar:
Motionen tar upp ett angeläget ärende. Svenska Kvinnoförbundet har redan vid ett flertal tillfällen påpekat att den nuvarande sexköpslagen inte fungerar då det gäller att identifiera offer för människohandel. Den första handlingsplanen mot människohandel godkändes av statsrådet år 2005 och år 2008 godkändes ett principbeslut om en preciserad nationell handlingsplan. Ambitionen i handlingsplanen är att det ska bli enklare att känna igen offer och att hjälpa dem.
I praktiken har det dock visat sig att då denna typ av brott undersöks hörs den prostituerade oftast i egenskap av vittne i stället för som eventuellt offer för människohandel. Detta faktum har påtalats av minoritetsombudsmannen (Ihmiskauppa ja siihen liittyvät ilmiöt sekä ihmiskaupan uhrien oikeuksien toteuttaminen Suomessa. Publication Series 7, 2010) och i flera forskningsrapporter (t.ex. Venla Roth: Defining Human Trafficking, Identifying its Victims. Faculty of Law, University of Turku 2010).
Då den prostituerade hörs som vittne i stället för som offer tillämpas § 52 - § 52 d i utlänningslagen, där det för beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd förutsätts att personen är beredd att samarbeta med myndigheterna för att den som misstänks för människohandel ska kunna gripas (§ 52 a). Innan uppehållstillstånd beviljas ges personen en betänketid på minst 30 dagar, då hen ska besluta om hen kommer att samarbeta med myndigheterna (§ 52 b). Men även om personen samarbetar med myndigheterna kan garantier för att uppehållstillstånd verkligen kommer att beviljas inte ges. Och också om tillfälligt uppehållstillstånd beviljas kan familjemedlemmar som befinner sig utomlands inte beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband (§ 52 a mom. 4). Det här betyder i praktiken att den prostituerade och/eller dennes familjemedlemmar i hemlandet lätt kan utsättas för hot som medför att personen sannolikt inte vågar samarbeta med de finländska myndigheterna.
Årsmötet yrkar på att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för:
- att utlänningslagen ändras så att säljande av sex inte ska vara en grund för avvisning från landet
- att handlingsplanen mot människohandel uppdateras så att offren för människohandel verkligen får den hjälp och det skydd de har rätt till.
