Kvinnofrid

Varje år utsätts tiotusentals kvinnor i Finland för misshandel och sexualbrott. Ofta utövas detta våld av en man som har en nära relation till kvinnan. Våld i par- och närrelationer är ett brott som främst drabbar kvinnor. Det kränker rättigheten till trygghet, liv, hälsa samt fysisk och psykisk integritet. Våldet förekommer i alla socialgrupper och kulturer. Det är ett flerdimensionellt och vidsträckt problem som dessutom har allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser.

För att föra ett av målen i regeringens jämställdhetsprogram – att minska våldet mot kvinnor – utarbetades och godkändes (2004) vid social- och hälsovårdsministeriet ett handlingsprogram för att förebygga våld i närrelationer och inom familjen. Handlingsprogrammet syftar till att på gräsrotsnivå förebygga våld i närrelationer och inom familjen i Finlands alla kommuner samt att förbättra det rikstäckande nätverket av bas- och specialtjänster för våldsoffer, förövare och de barn som är vittne till våldet. Samtidigt vill man också stärka den yrkesmässiga kompetens som behövs för våldsförebyggande arbete och hantering av svåra situationer.

Social- och hälsovårdsministeriet handlingsprogram följdes av publikationen Vem angår våldet? Handbok för kommunen om förebyggande av våld i par- och närrelationer (2005). Den skall ligga till grund för det kommunala arbetet för att förhindra våld. I handboken presenteras bl.a. praxis som visat sig fungera i kommunernas arbete mot våldet, modeller för kedjor av tjänster och skapandet av kommunala handlingsprogram för att förebygga våld mot kvinnor. Boken är ett utmärkt verktyg för kommunerna i ett effektivare arbete mot våldet. I Finland har kommunerna och samkommunerna huvudansvaret för hur social- och hälsovårdstjänsterna är ordnade. En stor del av social- och hälsovårdstjänsterna är lagstadgade, vilket förpliktar kommunerna att tillhandahålla dessa tjänster. Därför har kommunerna en ytterst viktig roll i arbetet för att bekämpa våld mot kvinnor.

Ur våldsoffrens och -förövarnas synvinkel är situationen med det nuvarande servicesystemet behäftat med många brister. Utbudet av tjänster är slumpartat samtidigt som det förekommer regionala skillnader beträffande tillgången till tjänster. Specialtjänsterna har i stor utsträckning koncentrerats till de stora städerna. Enligt resultaten från en landsomfattande enkät till kommunerna (Amnestys finländska sektion, 2005) om arbetet för att bekämpa våld mot kvinnor har tjänstemännen i städer och kommuner inte heller någon klar uppfattning om vilka tjänster som i regionerna eller länen står till buds för offer, förövare och vittnen.

Det finns således ett regeringsprogram, ett specificerat handlingsprogram samt en handbok att stöda sig på. Detta ger i teorin goda förutsättningar för ett effektivt arbete för att förhindra och förebygga våldet. Ett av de viktigaste resultaten av Amnestys kommunenkät visar på det uppenbara praktiska problemet; att det inom största delen av de kommuner som har besvarat enkäten saknas politiskt engagemang för åtgärder som tar sikte på att förhindra våld mot kvinnor, så som t.ex. en permanent utgiftspost i budgeten. Likaså försvåras arbetet av att det saknas en kontaktperson eller en ansvarig som har specialiserat sig på frågor om våld mot kvinnor och som ser till att informationen om tjänster som gäller våld är tillgänglig för kommunens anställda, olika organisationer och offren själva.

Det främsta verktyget för att stoppa våldet mot kvinnor är naturligtvis det förebyggande arbetet. Detta inleds på politisk nivå effektivast genom utformandet av ett separat program som godkänns i politiskt samförstånd. För det ändamålet krävs en utredning av den lokala omfattningen av våld mot kvinnor och en systematisk statistikföring hos polisen, inom social- och hälsovårdssektorn samt inom organisationerna. Vad gäller vården när skadan redan är skedd finns ett uppenbart behov av koordinering och informationsutbytet mellan de olika aktörerna. Det behöver skapas en vårdkedja med en fungerande arbetsfördelning och tjänstekoordinering på regional och lokal nivå så att de drabbade får effektiv och långsiktig hjälp, vård och stöd oberoende av hemort. För att garantera våldsutsatta kvinnor ett bra bemötande krävs en dylik satsning på ett multiprofessionellt samarbete mellan aktörerna inom social- och hälsovården, samt den privata sektorn och tredje sektorn. Samverkan mellan olika aktörer är nödvändig både för kunskapsutveckling och adekvata åtgärder.

Detta ärende är både angeläget och aktuellt i och med den förestående kommun- och servicestrukturreformen. I beredningen av denna har dock könskonsekvensbedömningen utelämnats. En del av kommunernas tjänster är sådana som kvinnoorganisationer startat eller fortfarande upprätthåller ideellt, så som skyddshem, kriscentrer och olika tidsbegränsade projekt vilka står för hjälpen till våldsdrabbade kvinnor. I kommun- och servicestrukturreformen är det viktigt att man försäkrar att ansvaret för dylika tjänster inte återbördas till frivilliga organisationer. Istället bör man på allvar göra upp kommunala och regionala strategier för ett fungerande och utvecklat myndighets- och organisationssamarbete.

Svenska Kvinnoförbundet kräver att Svenska folkpartiet arbetar för att förhindra våld mot kvinnor i närstående relationer genom att via sina kanaler verka för:

• att kommunerna tar sitt ansvar både vad gäller det förebyggande arbetet och vården genom att göra upp handlingsprogram, samt aktivt använda den handbok som står till buds i planeringen av det förebyggandet arbetet.

• att attitydfostran uppmärksammas i daghemmens, förskolans och grundutbildningens läroplaner.

• att en ansvarig eller kontaktperson för arbetet utses i kommunen för att sköta informationsspridningen och koordineringen av arbetet i syfte att garantera tillgången till mångsidiga tjänster i tillräcklig omfattning. Ansvarspersoner bör tilldelas tillräckliga tidsresurser.

• att hjälpen uttryckligen inriktas på våldsoffren oavsett deras livssituation, ålder, civilstånd eller etniska bakgrund.

• att man i kommun- och servicestrukturreformen bibehåller ansvaret för såväl vårdtjänster för offren som det våldsförebyggande arbetet hos kommunerna.

• att man på riksnivå utreder möjligheterna till ett gemensamt nationellt kunskapscentrum som uteslutande ägnar sig åt detta problemområde och riktar sig till hälso- och sjukvården, till alla relevanta myndigheter, organisationer och allmänheten, i syfte att garantera en hög kvalitet på det förebyggandet arbetet och på vården oavsett var man bor.

Svenska Kvinnoförbundet r.f.
Anna Lena Karlsson-Finne, förbundsordförande

Partistyrelsens utlåtande:

Motionären tar upp ett mycket angeläget och i viss mån tabubelagt finländskt samhällsproblem. Motionen beskriver väl de framsteg som gjorts inom problemområdet och belyser samtidigt de problem som fortfarande finns kvar. Precis som motionären säger förekommer våld mot kvinnor i alla socialgrupper, kulturer och åldrar. Det är likaså ett flerdimensionellt och vidsträckt problem som dessutom har allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser. Vi kan med andra ord inte gömma oss för detta problem och vi vinner alla på att bli av med det. En positiv utveckling är ändå att våld mot kvinnor och våld inom familjen överlag har börjat diskuteras mera öppet. Vi har i dagens läge goda program och planer som kan hjälpa kommuner, organisationer och individer att tackla våldsproblemen. Planerna och verktygen är förankrade i bl.a. regeringens jämställdhetsprogram. Sfp:s representanter i riksdag och regering har heller inte varit passiva vad gäller kvinnovåldsproblematiken. Eva Biaudet arbetade bl.a. aktivt för att synliggöra frågan under sin tid som omsorgsminister. Svenska riksdagsgruppen har i ett pressmeddelande 20.3.2006 talat om att Finland behöver center mot familjevåld. Svenska riksdagsgruppen krävde i pressmeddelandet att större resurser reserveras för att motarbeta fysiskt och psykiskt kvinnovåld i Finland. Riksdagsledamöter har därtill ställt spörsmål och hållit upplysande föredrag om ämnet. Trots detta är det ändå nu dags att förverkliga planerna på gräsrotsnivå. Det är m.a.o. kommunerna, som naturligtvis i nära samarbete med sina invånare, måste ta mera ansvar för att vi skall klara av detta problem. Här kan alla Sfp:s representanter vara aktiva och inte endast de som verkar på riksnivå.

I Social- och hälsovårdsministeriets handbok för kommunerna om förebyggande av våld i par- och närrelationer har man samlat erfarenheterna av det projekt som genomfördes åren 2003-2005. Projektets syfte var att utveckla handlingsmodeller och handlingsprogram som var lämpliga för det våldsförebyggande arbetet på lokalnivå. Projektet genomfördes i Forssa ekonomiska region, Borgå stad och Vichtis kommun. Handboken är/var tänkt som en uppmuntran för andra kommuner och i den finns också exempel på hur man kan handla i akutsituationer. Här borde kommunerna, inte minst de Sfp dominerade, vara aktiva och ta del av de lärdomar och den information som finns att hämta ur dessa projekt. Kommunerna borde i nästa års budgetbehandling reservera medel för anställandet av en ansvarig eller kontaktperson för "kvinnofridsarbetet", samt likaså utarbeta ett handlingsprogram som stöd för arbetet mot våldet. Aktivitet från "våra" kommuners sida skulle visa att vi tar våldsproblematiken på allvar. Och sist men inte minst skulle lärdomarna förhoppningsvis göra kommunerna bättre på våldsförebyggande arbete.

Det bör påpekas att en process för könskonsekvensbedömning har inletts parallellt med lagberedningen i styrgruppen för kommun- och servicestrukturreformen. Avsikten är att under hela processens gång bedöma könskonsekvenserna och skapa strukturella system för bedömningen under verkställandet. Idén med den pågående kommun- och servicestrukturreformen är att trygga och stärka servicen för kommuninvånarna. Detta måste även gälla för service som är avsedd för våldsdrabbade kvinnor och sådan service som fungerar i preventivt syfte.

Partistyrelsen beslutsförslag:
Partistyrelsen föreslår för partidagen att Svenska folkpartiets representanter arbetar för

• att kommunerna tar sitt ansvar både vad gäller det förebyggande arbetet och vården genom att göra upp handlingsprogram, samt aktivt använda den handbok som står till buds i planeringen av det förebyggandet arbetet.

• att attitydfostran uppmärksammas i daghemmens, förskolans och grundutbildningens läroplaner.

• att en ansvarig eller kontaktperson för arbetet utses i kommunen för att sköta informationsspridningen och koordineringen av arbetet i syfte att garantera tillgången till mångsidiga tjänster i tillräcklig omfattning. Ansvarspersoner bör tilldelas tillräckliga tidsresurser.

• att hjälpen uttryckligen inriktas på våldsoffren oavsett deras livssituation, ålder, civilstånd, kön eller etniska bakgrund.

• att man i kommun- och servicestrukturreformen bibehåller ansvaret för såväl vårdtjänster för offren som det våldsförebyggande arbetet hos kommunerna.

• att man på riksnivå utreder möjligheterna till ett gemensamt nationellt kunskapscentrum som uteslutande ägnar sig åt detta problemområde och riktar sig till hälso- och sjukvården, till alla relevanta myndigheter, organisationer och allmänheten, i syfte att garantera en hög kvalitet på det förebyggandet arbetet och på vården oavsett var man bor.

• att man i samband med planeringen av kommunreformen, på nationell nivå skapar en struktur för hur reformens könskonsekvensbedömning följs upp i praktiken vid verkställandet av reformen.

Partidagen beslöt att Svenska folkpartiets representanter arbetar för

• att förhindra våld mot kvinnor i närstående relationer genom

• att kommunerna tar sitt ansvar både vad gäller det förebyggande arbetet och vården genom att göra upp handlingsprogram, samt aktivt använda den handbok som står till buds i planeringen av det förebyggandet arbetet.

• att attitydfostran uppmärksammas i daghemmens, förskolans och grundutbildningens läroplaner

• att en ansvarig eller kontaktperson för arbetet utses i kommunen för att sköta informationsspridningen och koordineringen av arbetet i syfte att garantera tillgången till mångsidiga tjänster i tillräcklig omfattning. Ansvarspersoner bör tilldelas tillräckliga tidsresurser.

• att hjälpen uttryckligen inriktas på våldsoffren oavsett deras livssituation, ålder, civilstånd, kön eller etniska bakgrund.

• att man i kommun- och servicestrukturreformen bibehåller ansvaret för såväl vårdtjänster för offren som det våldsförebyggande arbetet hos kommunerna.

• att man på riksnivå utreder möjligheterna till ett gemensamt nationellt kunskapscentrum som ägnar sig åt forskning och kunskapsinsamling på detta område. Centret bör rikta sig till hälso- och sjukvården, till alla relevanta myndigheter, organisationer och allmänheten, i syfte att garantera en hög kvalitet på det förebyggandet arbetet och på vården, oavsett var man bor.

• att man i samband med planeringen av kommunreformen, på nationell nivå skapar en struktur för hur reformens könskonsekvensbedömning följs upp i praktiken vid verkställandet av reformen.