Vi vill föra fram en skatteregel som är ojämlik, i synnerhet för kvinnor med lägre lön. Denna orättvisa regel kan även försvåra rekryteringen av vårdpersonal.
I inkomstskattelagens 95 a § finns en bestämmelse om avdrag för bostad på arbetsorten. I korthet betyder bestämmelsen att den som flyttar till en annan ort på grund av arbete och hyr en bostad på arbetsorten under vissa förutsättningar kan dra av 450 euro i månaden från sina förvärvsinkomster.
Förutsättningarna är:
den skattskyldige även har en annan bostad där han eller hon bor med sin make eller minderåriga barn (stadigvarande bostad) och den stadigvarande bostaden är belägen över 100 kilometer från bostaden på arbetsorten. Familjeförhållandena inverkar på avdraget. I beskattningen avses med makar personer som har ingått äktenskap med varandra eller lever i ett registrerat parförhållande.
Som makar betraktas också samboende personer, om dessa har eller tidigare har haft ett gemensamt barn eller om de tidigare har varit gifta. Med minderårigt barn avses ett barn som före skatteårets ingång inte fyllt 17 år. Ett sambopar utan barn anses inte vara makar och kan därför inte beviljas avdraget. Ensamstående personer beviljas inte heller avdraget. Det här kan utgöra ett hinder för att ta emot arbete på annan ort.
Vi vill:
ATT Svenska Kvinnoförbundet ska arbeta för att denna ojämlikhet rättas till så att alla oberoende av familjeförhållanden kunde ha rätt till avdraget.
Svenska kvinnoförbundet i Vanda
Tonya Aurto, ordförande Carola Bäckström
Förbundsstyrelsens svar:
Avsikten med detta avdrag för andra bostad är att man ska ha möjlighet att ta emot jobb som ligger längre hemifrån. Avdraget är månatligt, så att arbetet kan vara till och med mycket kortvarigt. Skatteavdraget gäller inte ägobostad, endast en bostad som man hyr. Avdraget utnyttjades år 2017 av ca 10 000 skattebetalare och det är ett ytterst litet antal. Ändå har man kunnat statistikföra 44 000 arbetstagare som jobbar längre än 100 km hemifrån. Villkoren för avdraget är hårda och ojämlika. Uteslutna är ensamstående, som förutsätts flytta permanent till arbetsorten. Inte heller samboende utan barn har rätt till avdraget.
Om arbetstagaren efter skilsmässa inte längre har barnen boende hos sig, men de finns på hemorten och föräldern har umgängesrätt, så gör en flytt långt bort pga arbetsplats umgänget problematiskt i praktiken. En ensamstående kvinna kan vara hjälp och stöd åt sina gamla föräldrar på hemorten – vilket inte är någon ovanlighet! – men hon får inte skatteavdrag för en andra bostad på arbetsorten. Om en arbetstagare är projektledare inom ett företag och arbetet innebär att arbetstagaren har ansvaret för långvariga projekt som kan förläggas till olika orter, så är en ensamstående/sambo i en ojämlik situation. Tänk er en byggmästare som leder ett stort bygge på en ort och när projektet är klart, åtar sig arbetet på ett annat bygge på en ort i en helt annan del av landet. Att samboende utan barn inte är berättigade till avdraget säger något om lagstiftarens konservativa inställning och ojämlika människosyn.
Nu när projektet med de nya välfärdsområdena kör i gång och projektliknande arbeten grundas, så är förhoppningsvis kvinnorna i vårdbranschen intressanta arbetstagare. Då ska deras möjligheter att bidra med sitt stora kunnande inte hindras av att de inte kan åta sig arbeten, också tidsbundna projektuppdrag, som ligger långt från deras hemort. Skattebetalarnas juridiska direktör Vesa Korpela har sagt att han misstänker, att kravet på familj lever kvar i lagen främst på grund av att det är enklare administrativt.
Svenska Kvinnoförbundets årsmöte yrkar på att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för:
ATT avdraget för bostad på arbetsorten utvärderas och reformeras så att det är anpassat för dagens behov när det kommer till kombinationen av arbets- och familjeliv.
