Texten är skriven av Ramieza Mahdi, riksdagskandidat i Vasa valkrets, som en del av Kvinnoförbundets kampanj #dagsförjämställdhet. Du hittar vårt riksdagsvalsprogram här.
JAG VILL HA EN INTERSEKTIONELL FEMINISM!
Det var svårt för mig att fira internationella kvinnodagen när min kollega Habiba Ali, fullmäktigeledamot i Esbo och riksdagskandidat, gråtande berättade i en video hur hon har blivit förödmjukad, utskrattad och anklagad för att ha stulit en tonfiskburk. Eller när en annan svart kvinna blev utslängd ur en taxi samma vecka och kallad N-ordet, eller efter att jag hade pratat med en asylsökande kvinna som har varit i Finland närmare tre år och var rädd för att bli papperslös.
Internationella kvinnodagen firades på många håll och mitt eget kvinnoförbund ordnade frukostseminarier med olika teman. Jag är tacksam över alla de kvinnor som har kämpat före oss och som har gjort att vi kommit så här långt med jämställdheten. Men vi har ännu en lång väg att gå – för det är något som fattas. Svarta och muslimska kvinnors upplevelser av rasism och sexism hörs oftast inte i jämställdhetsdebatten. Jag önskar att jag skulle få höra hur jag bättre ska navigera bland strukturer som ständigt förminskar oss till någon som inte vet sitt eget bästa, till en som inte kan göra sina egna val, till någon som är ett offer, till en förtryckt muslimsk kvinna. Svarta kvinnors verklighet i Finland ser ofta helt annorlunda ut än vita kvinnors.
Ibland känner jag mig ensam i feministiska sammanhang, som ändå är de sammanhang i vilka jag känner mig mest hemma. Jag känner mig ensam när vita feminister (ofta omedvetet) osynliggör rasism på samma gång som de vill att jag ska ställa upp och vara solidarisk i en kamp som ofta utesluter mig, mitt liv, och mina erfarenheter och mina svarta systrar. Jag har en känsla av att vissa arbetarklasskvinnor och transpersoner kan känna igen sig i min ensamhet.
Min feminism är intersektionell. Intersektionalitet är ett sätt att se och förstå hur olika maktordningar som till exempel kvinnohat, rasism, klasshat, homofobi, transfobi, islamofobi och diskriminering hänger ihop och förstärker varandra. Min feminism innefattar de VPS-fotbollsspelare som blev utsatta för etnisk profilering av tullen i Vasa för några dagar sedan. Min feminism inser att rasifierade män har en annan maktposition än vita medelklasskvinnor. Mina dagar som rasifierad kvinna i Finland påverkas av rasism och sexism. Den mest akuta feministiska frågan i förhållande till arbete blir inte att jag endast förtjänar 84% av en mans lön, om jag för det första inte ens har ett jobb på grund av en rasistisk arbetsmarknad. Det finns många undersökningar i Finland som visar att om du har ett utländskt namn blir du ofta inte ens kallad på arbetsintervju.
Enligt en färsk undersökning är Finland ett av de mest rasistiska länderna i Europa. De finländare med rötter i subsahariska Afrika är de som drabbas mest. Rasismen enligt rapporten sträcker sig från rasism i vardagen till strukturell diskriminering i arbetslivet, på bostadsmarknaden och i utbildningssystemet. När denna rapport publicerades fick över 50 afrofinländare nog, däribland de finska feministerna och kulturarbetarna Maryan Abdulkarim och Warda Ahmed som skrev ett upprop med namnet ”Finland har inte problem med invandring, men nog med rasism”. De uppmanar oss att gå vidare från diskussionen om huruvida rasism finns till en diskussion om vad vi ska göra.
"Ain't I a Woman?" frågar människorättsaktivisten och före detta slaven Sojourner Truth i sitt numera berömda tal i Ohio 1851. Hon var en amerikansk frihetshjälte som kämpade för slaveriets avskaffande och kvinnors rättigheter. När jag får samtal av papperslösa kvinnor tänker jag att de skulle kunna ställa samma fråga 2019 i den finska feminismen. Papperslösa kvinnor och människohandelsoffer som, till exempel då de utsatts för sexuella övergrepp, inte kan anmäla brottet då polisen utgör ett hot om avvisning och möjlig deportering, saknar de privilegier som jag har.
Avsaknaden av ett genusperspektiv i asylprocessen gör att asylsökande kvinnor ofta hamnar i papperslöshet trots att grund för asyl finns. I den på många sätt fantastiska inspirerande och historiska kampanjen #DammenBrister, lyckades vi inte göra dessa erfarenheter synliga. De kvinnor som är mest utsatta för sexuella trakasserier i ankdammen, deras erfarenheter förblev tysta.
Intersektionalitet är så viktig för feminismen eftersom problem och utmaningar som är specifika för rasifierade och invandrarkvinnor kommer att fortsätta, om de som inte upplever samma typ av diskriminering inte erkänner dem och förespråkar förändring. I vårt jämställdhetsarbete behöver vi se de olika maktordningarna i vårt samhälle och jobba intersektionellt. Vi måste bekämpa alla former av orättvisor om vi ska nå jämlikhet.
Jag avslutar med Edit Södergrans ord ”Jag längtar till landet som icke är”, och fantiserar om ett solidariskt feministiskt land som icke är, där vi gör allt för att se och lyssna på varandra.
Ramieza Mahdi
Kandidat i riksdagsvalet 2019 i Vasa valkrets
